| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PROVINSIELL prωvin1siäl4, äv. pro-, ngn gg -ä4l, l. 1004, adj.; adv. -T.
som förekommer l. brukas i l. kommer l. härstammar från l. är knuten till l. utmärkande för l. på annat sätt har samband med en viss landsdel (en provins l. bygd l. ett landskap o. d.), landskaplig, landskaps-, provins-, bygde-; i fråga om språkliga företeelser ofta liktydigt med: dialektal. Dialectord och provinciella böjningar. Hammarsköld SvVitt. 1: 179 (1818). De provinciella drägterna. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 287 (1876). Kölla, provinsiellt uttryck. Jönsson Flaskp. 42 (1920). Att vårt lands offentliga sjukvård .. till stor del skötes provinsiellt. Haglund HållnRörOrg. 2: 193 (1924). — särsk.
a) närmande sig bet.: lantlig, landsortsmässig. Provinciell enfald. Almqvist GMim. 3: 171 (1842); jfr b. Det genuint småborgerliga, lantliga och provinsiella i den miljö, som gav skönlitteraturen mycket av dess prägel vid det nittonde århundradets mitt. Ymer 1939, s. 232.
b) (mera tillf.) närmande sig bet.: vars andliga horisont är begränsad, trångsynt; jfr PROVINSIALISM 2. Då .. (Joyce) lämnade Irland .. och slog sig ned i Triest .., skedde det för att inte gro fast, inte bli provinsiell, utan växa ut till världsborgare. Selander Pegas. 91 (1941, 1950).
Spalt P 2167 band 20, 1954