| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRÅLA prå3la2, v. -ade ((†) pr. sg. -er G1R 11: 348 (1537), Muræus Arndt 3: 59 (1648)). vbalsbst. -AN (†, Törnewall A 3 b (1694)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (†, LykkoPris E 2 b (1689; i bet. II slutet)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr PRÅL, sbst.
I. intr.
1) utveckla prakt l. ståt o. d.; numera bl. med klandrande innebörd, särsk. med tanke på prakten ss. utvecklad på grund av fåfänga l. ss. överdriven l. smaklös; äv.: uppträda skrytsamt, vilja framstå ss. fin l. vacker l. förnäm l. duktig o. d. resp. (ss. resultat av bemödanden i denna riktning) framstå ss. fin osv., (vilja) lysa l. glänsa, briljera, bravera, stoltsera; förr äv. dels: föra ett yppigt liv, dels: vara morsk l. karsk, förhäva sig (se FÖRHÄVA 5), dels: skryta; numera företrädesvis i uttr. pråla med (stundom i) ngt (jfr 2). Pråla icke för konningenom, och trädh icke fram ther the store stå. SalOrdspr. 25: 6 (öv. 1536). (Att hustrun får alltför fina kläder) Thet bara til Högfärd och Prålan mon lända. Törnewall A 3 b (1694). Verkhelgonen .. pråla med sina gjerningar. Borg Luther 2: 557 (1753). Säg ej, att den är sjuk, som ej prålar alltjemt med sin helsa. Atterbom Lyr. 2: 110 (1820). Van att handla, ej att pråla, / Van att sakna, van att tåla. Runeberg 5: 70 (1857). Johnsson Nu 205 (1934). — jfr STOR-PRÅLA. — särsk.
a) i ordspr. Pråla sachta i byn, Bönderna äre druckne. Grubb 673 (1665). Pråla medh Gullkryckia. Dens. 674.
b) i uttr. pråla med lånta (förr äv. andras l. falska) fjädrar, förr äv. i l. med andras l. lånta kläder, briljera l. bravera o. d. med ngt som icke är ens eget (särsk. med andras idéer o. d.), lysa med lånta fjädrar; se f. ö. FJÄDER I 1 h β. Grubb 458 (1665). Om nu han, som länge nog, / Prålat med ens annors fiäder, / .. Klä’r sig i sin’ egne kläder. Frese VerldslD 26 (1714, 1726). Fast hon (dvs. dygden) ej i länta kläder prålar. Risell Vitt. 456 (1720). AB 1846, nr 190, s. 3 (: med falska fjädrar). Svanberg RedLefn. 149 (1882).
c) (†) i uttr. pråla av l. (ut)i ngt, bravera l. skryta med ngt. 2Petr. 2: 13 (Bib. 1541: aff). (Av Guds) förlåtelse må du berömma dig, och uti henne pråla. Borg Luther 2: 557 (1753). Lagerbring 1Hist. 2: 655 (1773).
d) (†) i uttr. pråla över ståndet l. sitt stånd, utveckla större prakt l. ståt än det anstår ngns ställning. Thet wij j Werldenne öffuer wår Stand .. prålom .., thet tagher en ond ända. PPGothus Und. F 6 a (1590). Gezelius PerbrCom. C 4 b (1673).
e) (†) i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr 3), om levnadssätt: yppig, överdådig. Prelaterne .. hade .. sträkt (sin) .. prålande lefnad vida öfver höfvan. Schönberg Bref 1: 215 (1778).
2) med saksubj.: se praktfull l. strålande l. ståtlig ut, lysa, prunka, stråla, glänsa; numera företrädesvis i uttr. pråla med l. i ngt (jfr 1). Sigfridi A 3 a (1619). Rägnbågen prålar / Med sina strålar, / Randiga målar / Skog och dal. Bellman (BellmS) 2: 70 (1773, 1791). Humlan surrar, fjäriln prålar, / Lärkan slår i skyn sin drill. Wennerberg 2: 161 (1850, 1882). Hötorget prålade i alla sensommarens färger. Hammenhög PoB 323 (1931). Unggranarna .. prålade med färska, rödskinande kottar. Moberg Rid 133 (1941).
3) [specialanv. av 1 o. 2] i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr 1 e): praktfull, prunkande, grann; numera nästan bl. med (mer l. mindre starkt framträdande) klandrande innebörd: prålig, bondgrann, trasgrann, gräll, bjärt, skrikig; särsk. om muntlig l. skriftlig framställning: alltför utsmyckad, överlastad; jfr PRÅL, sbst. 4. VarRerV 59 (1538; under fastuosus). Det höga, prålande, lysande och strålande Fransöska ordalaget. Ehrenadler Tel. Föret. 3 a (1723). Frodige gräs och prålande blomster. SvSaml. 3—6: 296 (1766). (Wallins) poetiska språk (blev) från att ha varit prålande och en smula sökt mera enkelt och sant. Mjöberg Lb. 447 (1910). — jfr FÄRG-, HÖG-, NATT-PRÅLANDE.
II. (†) tr.: pryda l. smycka (ngn l. ngt); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: utsmyckad l. prydd på ett praktfullt l. iögonenfallande sätt. Linc. (1640). Et konstladt hår, en prålad hatt. Dalin Vitt. I. 3: 64 (1739). (Harpan var) Med en Cherubim utmålad, / Prålad, / utaf Hoffbros vackra rön. Bellman (BellmS) 1: 143 (c. 1775, 1790). — jfr BE-, UT-PRÅLA. — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om prydnad. LykkoPris E 2 b (1689).
PRÅLA UT. (†) till II: klä ut l. smycka (ngn) på ett pråligt sätt. Törnewall D 6 b (1694). Ridderstad Samv. 3: 484 (1851).
(I 1 (b)) -FJÄDER. (†) bildl., om pråliga kläder o. d. De öfverflödiga kläderna .. äro .. skåde- och prålfjädrar. Borg Luther 1: 317 (1753). —
-FLAGGA, r. l. f. (†) sjöt. om mycket lång flagga l. vimpel i masttopp. Schultze Ordb. 1158 (c. 1755). —
(jfr prål, sbst. 4) -FLÄRD. (†) flärd, grannlåt, prål. (Adelskap är) En prålflärd, som bör snart bli gammalmodig. Atterbom LÖ 1: 27 (1854). —
-HANS. [jfr dan. o. nor. pralhans, t. prahlhans]
1) (numera knappast br.) skrytsam person, (stor)skrävlare, skrodör. Möller (1790). Lindqvist RysslSång 1: 410 (1904). Östergren (1935).
2) (†) person som älskar granna o. pråliga kläder. En Prål-Hans legger all sinn flijt på skiöna Kläder. Lucidor (SVS) 366 (1674). Anm. Det hos Dryselius Måne 464, 465, 466 (1694) förekommande prålfans är sannol. tryckfel för prålhans (i bet. 1). —
-SAKT, se d. o. —
-SJUK. [jfr d. pralesyg]
1) (nu mera föga br.) skroderande, skrytsam. Prat- och prålsjuka människor. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 248 (1899). (Cicero) denne högsinnade, men alltid prålsjuke man. Almquist VärldH II. 2: 166 (1931); jfr 2.
2) som älskar prålig prakt l. grannlåt o. d.; jfr prål, sbst. 4. Dalin Arg. 1: 27 (1733, 1754). De prålsjukas ständiga ävlan att överglänsa sin nästa. Fornv. 1927, s. 331. —
-SJUKA. [jfr t. pralsucht]
1) (numera föga br.) skrytsamhet, lust att bravera l. briljera l. skrodera o. d. Fryxell Ber. 10: 169 (1842). Vising Span. 54 (1911).
2) (stark) böjelse för yttre prål l. grannlåt o. d.; jfr prål, sbst. 4. Fryxell Ber. 4: 66 (1830). Prålsjuka, teatervurm och en viss osnygghet följde .. (G. III) genom lifvet. Malmström Hist. 4: 173 (1874). —
-VÄRK, n.
1) (†) prakt, ståt; jfr prål, sbst. 1. Huru Konsten för Naturens Pråhl-werck båckar. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XIX.
2) (numera knappast br.) grannlåt, prål; jfr prål, sbst. 4. Nordenflycht QT 1746—47, s. 112. SDS 1901, nr 61, s. 3.
1) (numera knappast br.) skrävlare, (stor)skrytare. OPetri Kr. 170 (c. 1540). Östergren 5: 355 (1935). jfr stor-prålare.
2) (†) person som älskar prål l. prakt o. d.; äv. om person som prålar l. lyser med lånta fjädrar (jfr pråla I 1 b). Am. 6: 7 (Bib. 1541). Granlåt skaffes utaf, som gör en Prålare fattig. Nicander GSann. 147 (1767). En Härmare, en lärd Prålare, kan urskiljas .. på Ojemnheten. Thorild (SVS) 3: 239 (1792). —
PRÅLERI, n. [jfr d. praleri, t. prahlerei] (†)
2) prål, grannlåt, glitter; äv. konkret(are); jfr prål, sbst. 4. Scherping Cober 2: 343 (1737). Omfattningens och genomgångarnas (i altarskåpet) opassande prålerier röja sjuttonde seklets smaklösa infall. Brunius Resa 1838 125 (1839). Sturzen-Becker 1: 51 (1861). —
PRÅLIG, se d. o. —
PRÅLSAM, adj. (†) praktfull; i sht med klandrande bet.: prålig, prålande, överlastad. Schroderus Dict. 184 (c. 1635). Hwem wil en stygg ha kiär .. / Fast hon i prålsam dräckt, mer än Prinsessor skiner. Granatenflycht Ord. 13 (1710); jfr pråla I 2. Tessin Bref 2: 151 (1754).
Spalt P 2218 band 20, 1954