Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRÄNGE, n.
Ordformer
(prenge)
Etymologi
[jfr ä. d. preng(e); av t. präng(e), vbalsbst. till prangen (se PRÅNGA, v.3). — Jfr PRÅNG, sbst.3]
(†) prakt, ståt, glans. G1R 15: 643 (1543).

 

Spalt P 2237 band 20, 1954

Webbansvarig