Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
(vard.)
1) buckla; i förb. puckla till o. upp (se nedan).
2) (†) ge (kittel o. d.) välvd form (gm hammarslag); anträffat bl. ss. vbalsbst. -ing. Polhem Test. 105 (c. 1745).
3) slå (ngn), ge (ngn) stryk l. ”puckel”. (Lundin o.) Strindberg GSthm 529 (1882). (Vi började) puckla varandra allt vad vi orkade. Strömberg Tjuvp. 45 (1916). Nu ska jag puckla dig. Arnér Egil 39 (1948).
PUCKLA PÅ10 4. till 3: ge (ngn) stryk, bulta på (ngn), klå upp (ngn); äv. bildl.: skälla ut (ngn). Santesson Nat. 209 (1880). Då pucklar man på varandra med ord och ibland med handpåläggning. SvD(A) 1948, nr 152, s. 10. —
PUCKLA TILL10 4. till 1: förse (ngt) med en puckel l. buckla, buckla till. Strindberg AmerHum. 2: 51 (1879). Didring Malm 2: 136 (1915). —
PUCKLA UPP10 4 l. OPP4.
Spalt P 2332 band 21, 1955