Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PYNT pyn4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VetAH 1796, s. 3, osv.) ((†) -er Montan Segl. 57 (1787)).
1) (i fackspr.) ända l. spets på ett avlångt l. spetsigt föremål; förr äv.: spetsigt föremål. Hvit och gul grof sand med små glänsande pynter af nålar. Montan Segl. 57 (1787). Cirkelbesticket bör bestå af en cirkel eller passare med hvassa pyntar. LfF 1852, s. 78. TSjöv. 1891, s. 304. — särsk.
a) sjöt. om den gripande spetsen på ett ankarfly. Rinman (1789). Wrangel SvFlBok 206 (1898). jfr ANKAR-, FLY-PYNT.
b) sjöt. om spetsen på en (block)hake. Ekelöf Skeppsm. 60 (1881). Musa en hake är att binda ett garn om dess nacke och pynt, så att den ej kan hugga ur sig. VFl. 1930, s. 138.
c) sjöt. på tåg: spetsigt utlöpande ända; äv. om vävlik klädsel på en tågända. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Smith (1917). jfr HUND-PYNT.
2) (i sht sjöt., numera mindre br.) (smal o.) spetsig udde som skjuter ut i vattnet; äv. i inskränktare anv., om yttersta spetsen av dylik udde; äv. allmännare, om utskjutande landparti l. utskjutande del av en pir o. d. Montan Segl. 14 (1787). Falsterbo Fyr .. vid pynten af den mycket låga Falsterbo Udde. Klint KustÖstersjön 3 (1815). På den yttersta pynten af Borgholms hamnpir. Gellerstedt Hult 27 (1906). SvFl. 1940, s. 72. — jfr BÄRGS-PYNT.
3) (numera föga br.) om översta delen l. spetsen av ngt, i sht om översta l. högsta partiet av ett bärg, topp. Carlén Ensl. 2: 267 (1846). Högsta pynten af Laxfjället. TurÅ 1894, s. 33. — jfr BÄRGS-PYNT.
PYNTIG, adj. [jfr holl. puntig, eng. pointy] (†) om havsbotten; full av spetsiga stenar; jfr pynt, sbst.1 1. (Bottnen) är ojämn och Pyntig. Montan Segl. 81 (1787).
Spalt P 2522 band 21, 1955