| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 24 c δ δ’, III 5) -DIKTA, -an (†, Lind 1: 132 (1749)), -else (†, Lind 1: 132 (1749)), -ning (mera tillf., Dalin (1855) osv.). [fsv. padikta] utan stöd av l. i motsats till de värkliga förhållandena ange l. uppge (ngt) ss. tillhörigt (ngn) l. utfört l. använt av l. utgående från (ngn) o. d.; utan grund l. felaktigt tillskriva (ngn ngt); äv. med refl. personobj.: utan grund l. felaktigt uppge sig (inne)ha (ngt) l. ha utfört (ngt) l. vara behäftad med l. befinna sig i (ngt) o. d.; äv. med personobjektet ersatt av obj. betecknande sak, stundom: utan grund l. med orätt ge (ngt ngt). Til äfwentyrs äre berörde Skriffter honom pådichtade. Schroderus Os. 1: 792 (1635). Inbillning och klokhet äro så bedrägelige, at de ock .. understå sig, at pådikta lögnen et sken utaf sanning. Hoffmann Förnöjs. 85 (1752). Emedan han pådiktadt sig en hög värdighet. Hallenberg Hist. 2: 489 (1790). Tiggare äro nog vanartiga, att icke blott pådigta sig armod, utan äfven sjukdomar. Stiernstolpe DQ 4: 194 (1819). SvTeolKv. 1930, s. 243. särsk.
a) med bibegrepp av att vad som uppdiktas om ngn l. ngt l. felaktigt tillskrives ngn l. ngt är av nedsättande natur l. länder till hans l. dess nackdel o. d.; ofta: osannfärdigt lägga (ngn ngt) till last l. beskylla (ngn) för (ngt); äv. med refl. personobj.: osannfärdigt påbörda (se på-börda, v. 2 b) sig (ngt); jfr på-dyvla. G1R 4: 204 (1527). En .. sekt, hvilken de rysligaste hemliga brott och laster pådiktades. Geijer I. 6: 35 (1839). KyrkohÅ 1926, s. 78 (refl.). Det gick inte att pådikta honom några fel. Heerberger NVard. 112 (1936). särsk. (numera bl. tillf.) med avs. på beskyllning o. d.: osannfärdigt l. utan grund rikta mot (ngn) l. göra (ngn) till föremål för. HSH 21: 255 (1691). Ingen kunde mindre än .. (M. Rudenschöld) misstänkas för vilja att pådikta Armfelt en .. graverande beskyllning. Tegnér Armfelt 2: 206 (1884).
b) (†) utan personobj.: utan grund i värkligheten ange (ngt), uppdikta (ngt); äv. motsv. a: falskeligen anföra (ngt) mot ngn, hopljuga (ngt). Till hvilket tyranniskeligit mord (dvs. Sturemorden) han (dvs. E. XIV) slet ingen ursack hade, utan (dvs. förutom) thet han med .. Iöran Person .. pådictade. RA I. 2: 194 (1568). Zebedei Söner .. fingo .. namn af Tordönets Söner; visserligen icke till den Ärefulla åminnelse man pådiktat. Ödmann AnvPred. 97 (1807). —
(III 2, III 2 k) -DISPUTERA. (föga br.) gm argumentering bringa (ngn) att tillägna sig (ngt) l. påtvinga (ngn ngt). Ingen kan pådisputeras en smak, som han ej äger. SvLitTidn. 1821, sp. 270. —
(I 13, 15, III 2) -DOFTA. (numera föga br.) stryka l. pänsla (färgstoft o. d.) på ngt, pudra på (färgstoft o. d.); jfr dofta I 3. Pasch ÅrsbVetA 1845, s. 36. TT 1877, s. 80.
Spalt P 2732 band 21, 1955