| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅFUND på3~fun2d, n. (Rääf Ydre 1: 321 (i handl. fr. 1568) osv.) ((†) r. l. m. SynodA 2: 44 (1586: al egin påfund; möjl. n. pl.), Schroderus Os. 1: 317 (1635), Säfström Banquer. Rr 3 a (1754), Lindfors (1824: all påfund; möjl. n. pl.)); best. -et; pl. = (Rääf Ydre 1: 321 (i handl. fr. 1568) osv.) l. (numera föga br.) -er (FörsprGT a 5 b (Bib. 1541), Browallius Sivert 295 (1951)).
1) (†) motsv. PÅFINNA 1 a, om geografisk l. vetenskaplig upptäckt; äv. om (redogörelse för) rön l. iakttagelse (som ngn gjort); jfr 2 e. (Man kan) slå sigh på nogon konst eller Facultet, förmehra och förbättra henne med nyye inventionibus och påfunder. Schroderus Ratich. C 7 a (1614); jfr 2, 2 e. Nye Verdsens skär, hvars påfund evigt sträcker / En Americus’ namn til säker Ähros pant. Columbus Vitt. 103 (c. 1670). Hr Ahlström fick samma påfund (angående stenkol) til sig at genomläsa til aftonen. VetAP 1: 123 (1739). Dessa .. Keplers tvänne stora påfund (om himlakropparnas rörelser). VetAH 1796, s. 244. Att meddela andra Nationers Lärda sina påfund i Vetenskaperna. 2VittAH 9: 4 (c. 1805); jfr 2 e.
2) motsv. PÅFINNA 4: handlingen att finna på (se FINNA PÅ 3) l. tänka l. fundera ut l. hitta på (se HITTA PÅ 7) ngt (äv. med objektiv gen., i uttr. ngts påfund, påfinnande l. uttänkande av ngt); numera bl. konkretare, om ngt som man l. ngn funnit (finner) på l. tänkt (tänker) ut l. som man l. ngn hittat (hittar) på (att göra l. praktisera); numera företrädesvis (ofta med mer l. mindre nedsättande innebörd) om onödigt l. olämpligt l. listigt l. besynnerligt l. förfluget o. d. påhitt, stundom övergående i bet.: knep, konstgrepp. Ath closterleffuerne är en plat menniskios dicht och påfund. OPetri 1: 484 (1528); möjl. ssg, jfr MÄNNISKO-PÅFUND. Affgudhiska påfunder. FörsprGT a 5 b (Bib. 1541). En godh vtgång (av ett krig) hafwer sitt beröm aff godhe anslagh och snelle medelz påfund. Girs Edelh. C 7 b (1627). Regeringen .. räddades .. (då den till döden dömde A. Lindeberg vägrade mottaga benådning) genom påfundet att .. utfärda en allmän amnesti för politiska förbrytare. SvH IX. 1: 333 (1910). Vi tro gärna, att intresset för grönsaker, råkost och dylikt är ett modernt påfund. Bolin VFöda 310 (1934). Alltihop (med ordningsmän på dansbanor m. m.) är väl påfunder av folk oppe ifrån land (säger pråmskepparen). Engström Nak. 327 (1934). jfr (†): Ett lijtet Creatur kan det största willdiur .. förgiöra, icke med styrkia eller macht utan med undersamme naturens påfund och snällheter. Porath Pal. Föret. 2 (1693). — jfr KVINNO-, LÖGNE-, MODE-, MÄNNISKO-PÅFUND m. fl. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg tillf.) i uttr. av eget (förr äv. ngns) påfund, av en modell l. fason l. konstruktion o. d. som man (l. vederbörande) själv (resp. ngn) finner l. funnit på l. tänker l. tänkt ut; av egen uppfinning; särsk. med mer l. mindre klandrande bibet.; förr äv. i uttr. efter eget (l. ngns) påfund, efter det l. ett sätt l. den l. en plan l. idé o. d. som man (l. vederbörande) själv (resp. ngn) hittat på l. tänkt ut, stundom: av l. efter egen (resp. ngns) uppfinning; jfr e. Block Pest. 54 (1711). Möbler, Skåp, Ur och andra Saker af hans Påfund och Tilverkning. Storch SPetersb. 2: 40 (1800). (Engelbrekt) lät .. sammantimra en flotta, byggde derpå efter eget påfund ett torn, kalladt barfrid. Strinnholm Vas. 1: 51 (1819). Hans dräkt var ganska besynnerlig och af eget påfund. Elkan Hall 43 (1899).
b) (numera föga br.) om sinnrik l. lycklig idé l. plan l. värdefullt uppslag l. sinnrikt l. lyckligt tillvägagångssätt som ngn funnit på o. d.; jfr e, f. Holof. 25 (c. 1580). Staden (Kartago blev) genom sin trogne Hamilkars mod och påfund med plats denna gång räddad från undergång. Chydenius 9 (1765). Det lyckliga påfund, at hvälfva krigstjenstskyldigheten från menigheten och på en särskild class af Medborgare. Calonius 3: 6 (1798). Ling Styrbj. 98 (1824). jfr (†): Hans Maj:t .. betygade .. nådigt nöje öfver dessa påfund (dvs. viss exercis med trupperna). Loenbom Stenbock 1: 39 (1757).
c) övergående i bet.: infall (se d. o. 7) l. hugskott l. upptåg; numera nästan bl. med mer l. mindre klandrande bibet. En lustig, glad, naturlig karl, som med det bästa hjerta har tusende narragtiga påfund. Altén Schachm. 3 (1798). Landsm. V. 6: 58 (1885).
d) (ngt ålderdomligt) om ngt som ngn funnit (finner) på l. tänkt (tänker) ut i ond l. bedräglig avsikt; stundom: knep l. intrig; ofta i pl.: onda l. illfundiga planer l. påhitt, stundom: stämplingar l. ränker. RA I. 2: 119 (1565). (Kristian II) begynte .. illistige påfunder at vptänckia (för att kunna intaga Sthm), begärandes Stillestånd til Fridz Tractation. Tegel G1 1: 61 (1622). (Jurister böra) intet .. medh theras Ränckior och Påfunder, göra swart hwitt, och hwitt swart. Rudbeckius Luther Cat. 111 (1667). Hoppass dock H:s Kongl. Maij:ttz .. förklaring lärer dherass påfunder och attentater häruthi, till inthet giöra. VDAkt. 1696, nr 231 (1695). Hälsa du din mästare djävulen .., att han skall lämna min socken i fred för sina påfund och illistigheter. Malmberg Fiskebyn 20 (1919). — särsk. (†) i sådana uttr. som utan (allt l. all) påfund och arga(n) list l. utan arga list och påfund l. utan arglist eller nya påfund, utan illfundighet(er) l. svekfulla l. bedrägliga l. illistiga knep l. påhitt o. d. Rääf Ydre 1: 321 (i handl. fr. 1568). Som han sig therudinnen förplichtet haff[ue]r widh sin christelige troo och ähre vthen all argelist eller nÿe påfunner. 2SthmTb. 4: 448 (1573). Schmedeman Just. 147 (1615: vthan all Påfund och arga List). Thetta alt (som i eden sagts) wil och skal jag, som en ärlig och uprichtig Domare troliga hålla, utan arga list och påfund. RB 1: 7 (Lag 1734). Lindfors (1824).
e) (numera bl. ngn gg arkaiserande) motsv. PÅFINNA 4 a: uppfinning (i konkret(are), förr äv. i abstr. anv.); förr äv. i uttr. påfund till ngt, uppfinning(sförmåga) i fråga om ngt, påfund att göra ngt, metod (som uppfunnits) att göra ngt (jfr b, 1). Atterbom Minnest. 1: 231 (i handl. fr. 1686). Naturens Kraft att lyfta blifver igenom åtskilliga Mechaniska Påfund anseenligen förökt. Stridsberg Åkerbr. Föret. B 2 a (1727). Huru högt, påfundet til kläders ämnen stigit .. (i Frankrike) skiönjes derutaf, at (osv.). Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 9 (1753). Compassens och Boktryckeriets påfund .. hafva främjat omgängen (dvs. kommunikationerna). Dalin Montesquieu 8 (1755). Herr Klaproths sköna påfund, at fälla ut järnet med bernstenssyrade neutralsalter. VetAH 1802, s. 74. Dædalus 1939, s. 68 (om ä. förh.). — särsk. (†) i uttr. påfinna l. upptäcka l. upptänka ett påfund, göra en uppfinning. De makalösa påfund, som .. Polhem i sin tid påfunnit. König Mec. 155 (1752). SvMerc. 3: 209 (1757: uptäkt). VetAH 1761, s. 184 (: uptänkt).
f) motsv. PÅFINNA 4 b, i fråga om författarvärksamhet l. konstnärlig värksamhet: koncipierande l. uppfinnande (av ngt); numera bl. (föga br., nästan bl. med mer l. mindre klandrande bibet.) konkretare, om vad som framträder ss. litterär l. konstnärlig uppfinning, särsk. om idé l. uppslag (till dikt l. konstvärk o. d.); förr äv. övergående i bet.: dikt. HC11H 6: 134 (c. 1700). Alt sammans (i Télémaque) är .. (Fénélons) eget påfund. Ehrenadler Tel. Föret. 2 a (1723). Andra .. hafva i ungdomen förnögt sig i kitslige och syndige påfunds skrifvande. Frese AndelD A 1 b (1726). Nu måste .. (Argus) gripa til det slitna Poëtiska grepet, at drömma (tänker ngn): Andra påfund äro nu tömde ur hans hierna. Dalin Arg. 1: 136 (1733, 1754). I påfundet af denna idee har man behagat imitera Jean Paul och Müllner. SvLitTidn. 1821, sp. 426. jfr (†): At arbetet (dvs. konstvärket) så i upfinning som i utförande, eller, med ett ord, hela påfundet må förekomma såsom nytt. Bergklint MSam. 1: 193 (1781).
g) (numera föga br.) motsv. PÅFINNA 4 c, om ngt som (icke överensstämmer med de värkliga förhållandena, utan) uppdikta(t)s l. ”svarva(t)s” ihop (i medvetet bedräglig avsikt); jfr d. Thenne muncken (drog) under Demetri nampn, medh detta folcket fort, och besatte några Ryska städer, som sig strax aff konungen i Påland och hans updichtade påfund bedraga låto. Gustaf II Adolf 130 (1616). Schultze Ordb. 1143 (c. 1755). (T.) Erdichtung, .. (sv.) påfund. TySvOrdb. 657 (1932); jfr f. — jfr LÖGNE-PÅFUND.
h) [jfr a, e, f] (†) övergående i bet.: skapnad, gestalt. Fantsun (dvs. fason) tyckes komma af it gammalt ord Fans eller Fant .. (dvs.) skick, en tings påfund, skepelse. Spegel 100 (1712).
(1, 2, 2 e) -GÅVA, r. l. f. (†) i sg. l. pl., om (begåvning bestående i) förmåga att göra (vetenskapliga) upptäckter l. rön l. att finna på l. tänka ut ngt nytt l. att göra uppfinningar o. d.; uppfinningsförmåga; (vetenskaplig) fantasi. Dalin Arg. 2: 400 (1734, 1754). All verden känner deras (dvs. Celsius’ o. Polhems) värde, / För påfunds gåfvor, tänke-kraft. Nordenflycht QT 1746—47, s. 62. Alla slag af arbetsämnen, som den menskliga påfundsgåfvan kan använda. LBÄ 23—24: 132 (1799). särsk. om litterär uppfinningsförmåga l. fantasi; jfr påfund 2 f. Atterbom Siare 3: 444 (1844). —
(2, 2 f) -KRAFT. (†) uppfinningsförmåga, (skapande) fantasi; jfr -gåva (slutet). Nordenflycht Fruent. 29 (1761). —
(2 f) -MAKT. (†) makt (se d. o. 11) l. rätt att låta den litterära uppfinningsförmågan l. fantasien spela l. att fabulera o. d. Vi Bröder i Apollo ha en oinskränkt påfunds-makt. Dalin Arg. 2: 316 (1734, 1754). —
(2) -RIK. (i vitter stil, mera tillf.) rik på påfund l. idéer, uppfinningsrik. Storch SPetersb. 2: 2 (1800). Den påfundsrike Hefaistos. Risberg HomIl. 398 (1928). —
(2) -SNILLE. (†) (framstående) uppfinningsförmåga. Möller (1790). Storch SPetersb. 2: 25 (1800; i JournSvL 1800, s. 151 klandrat ss. nybildning). Heinrich (1828). —
(2, 2 f) -SÄTT, n. (†) sätt som man finner på l. funderar ut; anträffat bl. i uttr. påfundssätt av föreställning, sätt som man finner på l. funderar ut att framställa ngt (i ord). EP 1792, nr 41, s. 4.
PÅFUNDERI, n. (†) till 2 d; i pl., om ondskefulla planer l. anslag o. d. Forsius Esdra 110 (1613). —
Avledn.: påfundighet, r. l. f. (tillf.) påhittighet, fyndighet, fintlighet. HågkLivsintr. 9: 257 (1928).
Spalt P 2751 band 21, 1955