| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅMINNA på3~min2a, v. -er, -minde, -mint, -mind; äv. ipf. -minte o. p. pf. -mint (ipf. -minde Weste (1807) osv. -minte Tempeus Messenius 93 (”63”) (1612) osv. — p. pf. -mind Weste (1807) osv. -minnad TbLödöse 32 (1587: påminnede, pl.). -mint G1R 22: 208 (1551; möjl. sup.), RA I. 3: 155 (1593) osv.). vbalsbst. -AN (†, VDAkt. 1679, nr 287), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (†, RARP 4: 379 (1650), Berzelius Brev 11: 190 (1837)); -ARE, -ERSKA, se avledn.
1) gm direkt omnämnande l. påpekande avsiktligt få l. bringa (ngn) att erinra sig ngt l. ngn; stundom äv. abs.; ofta dels i uttr. påminna ngn om (förr äv. på) ngt l. ngn, erinra (se d. o. 1) ngn om ngt l. ngn, dels (utan personobj.) i uttr. påminna om ngt (l. ngn), erinra (se d. o. 1) om ngt (l. ngn), särsk. i fråga om omnämnande l. vidrörande i tal l. skrift av ngt som redan förut är känt l. omtalat, men som man vill aktualisera för minnet. Påminn mig, om jag glömmer det! Hon lovade honom att påminna (honom) om att han skulle ringa klockan tolv. OxBr. 12: 159 (1613). Capiten Baltzar Lamb haffuer begärat .. att jagh då min b(roder) på sitt löffte påminna ville. OxBr. 3: 48 (1623). Verlden hade ock igenom .. (livets ljus) bekommit sin varelse, såsom vi redan påmint. Bælter JesuH 1: 48 (1755). Tänk på mig, när det går dig väl, så att du .. påminner Farao om mig. 1Mos. 40: 14 (öv. 1893). Jag måste påminna henne om att adresserna borde antecknas. Hallström Händ. 11 (1927). jfr (mindre br.): Jag läste .. (Racines) Tragedier för längesedan och minns nu mera ej mycket till dem — jag önskade få påminnas (dvs. bli påmind) af Dig. Geijer Brev 86 (1810). — jfr OPÅMIND. — särsk.
a) med obj. betecknande det l. den varom ngn erinras; numera nästan bl. dels med dylikt obj. bestående av att-sats l. inf. (äv. indirekt frågesats), dels ss. anföringsverb vid ett i direkt anföring återgivet yttrande o. d.; jfr b α, β, c. Påminn mig att jag skall ringa klockan tolv! Påminn mig att ringa klockan tolv! ”Du skall ju resa om en timme”, påminde han. Wij wele allenast några fåå förnämbliga Lärdomar Gvdz Församebling påminna. Rudbeckius KonReg. 11 (1614); jfr b α. OxBr. 10: 227 (1617). Jag törs påminna Herr Assessorn en liten person som Herr Assessorn fordom hedrat med sin ynnest. Leopold (SVS) II. 1: 159 (1783). Hvarföre .. påminner du mig mina uttryck om strumpebanden? Almqvist Herm. 63 (1833). Östergren (1935).
b) med bibegrepp av att ngt lägges ngn på hjärtat l. att ngn uppmanas att fullgöra en skyldighet l. att beakta ngt o. d.: (söka) förmå (ngn) att uppmärksamma l. behjärta l. beakta ngt; (allvarligt) fästa uppmärksamheten på ngt; ge (ngn) en påstötning l. anmaning o. d.; särsk. i uttr. påminna ngn om ngt l. (utan personobj.) påminna om ngt; äv. med subj. betecknande samvete, skrift, stadga o. d. Samvetet påminde honom om vad det var hans plikt att göra. Efter som wii (dvs. underhandlarna) och hafwe påmint och ihugkommit om then twist och irring emillen thesse riiken belangendes the Tre Kroner .. huruledes ther med procederes skal .. så (osv.). SvTr. V. 1: 70 (1591); jfr α. Botvidi Brudpr. 51 (1621, 1634). Hwilken af wanschiötzel .. detta (dvs. föreskriften att kontrasignera en skrivelse) iche effterkommer, schall han åthwarnas eller påminnas. CivInstr. 356 (1661). Hotellvärden (har) flera gånger på-mint om hyran. SöndN 1862, nr 40, s. 3. Påminn dem om detta (dvs. att vara ståndaktiga i evangeliets tjänst). 2Tim. 2: 14 (Bib. 1917). jfr (†): Hwilke Biskopar som .. icke wilja sammankomma, the skole igenom en Broderligh Kärleeks Påminnande blifwa tiltalade. Schroderus Os. 1: 777 (1635). — särsk.
α) motsv. a, med obj. betecknande det som man söker förmå ngn att uppmärksamma l. behjärta osv. l. det som man fäster ngns uppmärksamhet på osv.; stundom övergående i bet.: påpeka l. framhålla (ngt) l. förehålla (ngn ngt); numera nästan bl. dels med dylikt obj. bestående av att-sats (äv. inf. l. indirekt frågesats, förr äv. ackusativ med inf.), dels ss. anföringsverb vid ett i direkt anföring återgivet yttrande o. d.; jfr β. HH XIII. 1: 148 (1564). Sådane Lärare .. som dristeligen toordes påminna Herrar och Furstar theras Feel. Schroderus Os. 2: 139 (1635). Wed detta till fället påmintes pastor och församblingen intet wara förswarligit taga sochnegången och wända till kyrckians tarff. VDAkt. 1692, nr 41 (1689). Han påminte alla dem han talade med, at ej svärja. Dalin Arg. 2: 413 (1734, 1754). Sin lag han i ditt hjerta skref, / Att dig din pligt påminna. Ps. 1819, 39: 1. (Fiskare på Atens torg) påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst. Rydberg Ath. 7 (1876). Ps. 1937, 459: 1. (†) Så ähr Wår nådiga willie och påminnande att I (osv.). Carl X Gustaf I HSH 5: 170 (1657). särsk.
α’) (tillf., i vitter stil) med personobjektet ersatt av obj. betecknande ngns dygd o. d. Lenngren (SVS) 1: 68 (1774).
β’) (†) övergående i bet.: hemställa (att l. om osv.). RP 6: 180 (1636). Man påminte om the (dvs. församlingsborna) icke wille som annorstädes gifwa ½ öre i bäckenet, när dee gå til Skrifft eller H. Nattward. OfferdalKArk. N I 1, s. 6 (1692). HH XXI. 1: 88 (1710).
γ’) (†) med obj. betecknande förmaning l. tecken, övergående i bet.: (ss. påminnelse om ngns skyldigheter o. d.) ge (ngn). Att wij dem förmaninger påmine. LReg. 185 (1624). RARP V. 1: 92 (1652).
δ’) med subj. betecknande stadga o. d., förr äv. konst l. metod, övergående i bet.: framhålla l. föreskriva (ngt); numera bl. (tillf.) i anv. som motsvarar bruklig anv. av α. Om thenne Stadgan allena påminner, at the troghne eller inträdhande Christne sigh slijke Män (dvs. komedianter o. gycklare) icke tagha skole .. så (osv.). Schroderus Os. 1: 333 (1635). (Läkaren hindras) at göra hwad som (läke-)konsten kan påminna och befalla. Lindestolpe Fross. 5 (1717). PH 3: 1866 (1742; om metoder).
β) (†) i förbindelse med att- sats l. inf. (jfr α), i uttr. vilja hava ngn påmint att l. det (osv.) l. om att (osv.), vilja fästa (l. ha fäst) ngns uppmärksamhet på att (osv.) l. vilja uppmana l. förmana ngn till att (osv.). Så vele vij .. her medh tig ther um påminth och alffvarligen förmanet haffve, att tu ther fliteligen tiltencke vilth. G1R 22: 208 (1551). OxBr. 1: 44 (1614). Kellgren (SVS) 4: 343 (1784).
γ) (†) väcka l. bringa (ngn) till besinning (se d. o. 3) l. eftertanke. Iagh mercker, du är kommen af ditt sinne. / Ach, broder, lätt tigh doch på minne! Asteropherus 26 (1609).
ε) (†) ge (ngn) råd l. förmaningar (om ngt); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (anträffat bl. i utvidgad anv., om ngns sätt att tala): förmanande. Messenius Blanck. 56 (1614). En förnäm och påminnande guvernantston. Bremer Grann. 1: 168 (1837).
ζ) (†) övergående i bet.: uppmuntra l. ägga l. sporra (ngn). Hugsvalare .. betyder .. en sådan, som .. tjänar .. (den anklagade) med råd och hjelp, samt påminner och styrker honom, när så behöfves. Borg Luther 2: 12 (1753). Lindfors (1824).
η) (†) komma (ngn) att märka l. få syn på ngt; anträffat bl. i p. pf.: uppmärksamgjord på ngt. En Qwinnes person .. hafwer .. påmint aff sin Modher, blifwit warse itt stort och widt Korsztekn .. vppå sin Slöijare (dvs. slöja). Schroderus Os. III. 1: 3 (1635).
c) (†) (gm upprepning) inprägla l. inskärpa (ngt) i ngns minne; äv. abs. (Om lärjungen) achtar nogha på: Och (läraren) .. trägit påminner, så hafwa the bådha en treffligh .. lust. Schroderus Comenius 726 (1639; lat. texten: inculcat). Schultze Ordb. 3080 (c. 1755).
d) (numera knappast br.) i abs. anv., övergående i bet.: omnämna, meddela; jfr b. Alt bortåth thet sträte, / Til Mœotis Kärr sin säte, / Haffua Götherna hafft inne, / Som Scribenterne påminne. Prytz OS F 3 b (1620). Porath Pal. 1: F 1 b (1693).
2) [specialanv. av 1 b α] anföra l. framdraga (ngt som icke är tillräckligt beaktat); särsk. övergående i bet.: anmärka på (ngt), anmärka (ngt), invända (ngt); numera bl. i sådana uttr. som vara l. finnas att l. ha(va) ngt att påminna (vid l. (e)mot, förr äv. hos l. med l. på ngt l. ngn). (Man vill överlägga om) huadh ther hoos (dvs. i fråga om den nya skjutsstadgan) j hwar och en Landzända serdeles kan wara at påminna. RARP 2: 188 (1635). BraheBrevväxl. II. 1: 3 (1639: dermed). RP 8: 208 (1640: ther på). (Kreditorerna ha) obtinerat hos den Kongl. Senaten bättre wilkor (än i kammaren) .. hwilket .. (riksskattmästaren) intet wille påminna, der Riksens lägenhet kunde tillåta slika beneficier. HC11H 10: 147 (1662). ÄB 23: 1 (Lag 1734: emot). För att visa, huru de mot honom icke hade något att påminna. Schröderheim i 3SAH LII. 2: 512 (cit. fr. 1792). Därvid .. har jag intet att påminna. Östergren (1935).
3) om sak l. person, ss. beteckning för att ngt l. ngn gm sin beskaffenhet kommer ngn att tänka på ngt l. ngn l. leder l. för tanken på ngt l. ngn (stundom med bibegrepp av att ngn på detta sätt bringas att lägga ngt på hjärtat l. att beakta ngt o. d.); numera nästan bl. dels i uttr. påminna ngn om ngt l. ngn, komma ngn att tänka på l. leda ngns tanke på ngt l. ngn, erinra (se d. o. 4) ngn om ngt l. ngn, dels (utan personobj.) i uttr. påminna om ngt l. ngn, leda tanken på l. komma en att tänka på ngt l. ngn, särsk. övergående i bet.: ge intryck av likhet med ngt l. ngn, (i viss mån) likna ngt l. ngn. RA I. 3: 88 (1593). När Natten om Hwjla påminner. Spegel GW 21 (1685). Stenbock, i sin olycka, påminner om den ryktbara Karthaginensiska anföraren, som uppvägde Romarnes makt. Enberg i 2SAH 8: 258 (1817, 1821). Växter, som påminte oss om vårt eget hemland. Ljunggren Resa 161 (1871). Efedrin, vars kemiska byggnad .. påminner om adrenalinets. Smith OrgKemi 232 (1938). — särsk.
a) med obj. betecknande det l. den som ngn bringas att tänka på l. som tanken ledes till o. d., i uttr. påminna ngn ngt l. ngn, ngn gg äv. påminna ngt, påminna (ngn) om ngt l. ngn, stundom (i uttr. påminna ngn ngt) med bibegrepp av att ngn bringas att tänka på ngt som är hans skyldighet o. d., övergående i bet.: lägga ngn ngt på hjärtat l. uppmana ngn till ngt; numera nästan bl. (föga br.) med dylikt obj. bestående av att-sats (äv. inf.). VarRerV 38 (1538). Denne Födelse-Dag (dvs. Fredrik I:s 58:de födelsedag) påminner oss vår Konung och fölgakteligen vår Konungs Höghet. Dalin Arg. 2: 126 (1734, 1754). Detta är hvad jag fick förnimma .. som påminte mig at döma något billigare om detta slägtet, än jag gjort tilförene. Roman Holbg 27 (1746). Ingen Sol upgår .. utan att påminna oss tacksamhet och bön. Ödmann PredUtk. 22 (1808). Dig hvarje fröjd påminne, / Att Gud ditt högsta är. Ps. 1819, 42: 6. Musik, som .. påminde honom hans ungdomsdagar. Knorring Cous. 2: 51 (1834). Rudin OrdUngd. 2: 6 (1900). särsk. (†) i uttr. göra ngn påmint att göra ngt, påminna ngn om att göra ngt, uppmana l. ålägga ngn att göra ngt. Dahlstierna (SVS) 143 (1698).
b) (†) i uttr. påminna ngn till ngt, påminna ngn om ngt som utgör ens skyldighet, lägga ngn ngt på hjärtat; jfr 1 b δ. Vi blifve af stjernorne påminte til benägenhet emot våra medmänniskjor. Lantingshausen Young 2: 155 (1790).
c) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: liknande, snarlik. De skarpa Fibler och den påminnande Slåtterkullan. Fischerström 1: 644 (1779).
4) komma ihåg l. draga sig till minnes (ngt l. ngn), erinra sig; minnas; äv. med bestämning inledd av prep. om (se a α, b α).
a) refl. Han påminde sig att han hade varit där tidigare. Han påminde sig ha varit där tidigare. Så vitt han kunde påminna sig, hade han inte varit där tidigare. Jag har inte varit här tidigare, åtminstone inte vad (l. det) jag kan påminna mig. RA II. 2: 135 (1617). Den som påminner sig straffet, så syndar han intet så lätt. Grubb 831 (1665). Om jag rätt påminner mig, så (osv.). 2RARP I. 2: 31 (1720). Påminner sig vitnet sedan något mera, förr än i saken dömdt är; gifve thet strax Rätten tilkänna. RB 17: 28 (Lag 1734). Dig jämt påminna sig, / Är en obeskriflig smärta. Nordenflycht Turt. 16 (1743). Lindström Leksaksb. 92 (1931). särsk.
α) (†) i uttr. påminna sig om ngt, påminna sig ngt. Carl IX Cat. S 3 a (1604). Atterbom Minnest. 2: 399 (1826).
β) (†) opers., i uttr. det påminnes sig vad ngn gjort, det ihågkommes vad ngn gjort. At iagh (dvs. svenska språket) lempnad finnes, / Ännu på mången Ort, / Hwar aff thet sigh påminnes, / Hwad Göthar hafwa giort. Skogekär Bärgbo Klag. B 2 a (c. 1632).
γ) (†) lägga (ngt) på minnet. Påminn er, att med mera vördnad handtera den, som blir er Tsarinna. Gustaf III 3: 269 (1790).
b) (†) i annan anv.
α) i uttr. påminna ngt l. påminna om ngt, erinra sig l. minnas ngt. Lucidor (SVS) 140 (1671). Jag påminte under wägen till Falun om något som i H. Swedbergz skriffter lijte bör ändrass. CPolhem (1716) hos Swedenborg RebNat. 1: 244. Sahlstedt (1773).
β) [jfr MINNAS 1, HÅG 6 a] i utvidgad anv., opers., i uttr. (det) påminner ngn, ngn erinrar sig l. minns. Om mig rätt påminner. ÅgerupArk. Brev 16/10 1733.
5) [specialanv. av 1, 3, 4] i p. pf. i vissa uttr.
a) (†) i uttr. vara påmint (att) göra ngt, komma ihåg l. hålla i minnet att göra ngt, icke glömma bort att göra ngt. H. k. M. (vill) och för sin person vare påmint så och (dvs. att även), om lägenheten medgifver, förhandle med the Påler. RA I. 3: 155 (1593). SionSång. 1: 53 (1743).
b) i uttr. göra sig påmind, äv. påmint (hos ngn), förr äv. (i bet. α) göra ngn påmind l. påmint hos ngn.
α) ss. beteckning för att ngn gm uppvaktning, hälsning, brev o. d. bringar sig (resp. ngn) i åtanke hos ngn l. låter höra av sig o. d. hos ngn, i sht förr äv. anbefaller sig (resp. ngn) i ngns hågkomst o. d.; i uttr. göra sig påmind (påmint) äv.: (ånyo) framträda o. tilldra sig uppmärksamhet (t. ex. gm författarskap). MoB 6: 190 (1792). Jag ber dig när du skrifver honom till göra mig hos honom påmint. GAdlerbeth i GustBr. 221 (1803). (Sv.) Göra sig påmint, (fr.) se recommander. Weste (1807). Jag har .. göromål och bekymmer som hindra mig att så ofta jag ville göra mig påmint hos mina vänner. Tegnér (WB) 3: 310 (1817). Min Hustru gör sig påmint med en vänlig helsning. AnderssonBrevväxl. 1: 217 (1857). (Gumælius) har .. sednare gjort sig påmint genom en värdefull dikt om Engelbrecht. Sturzen-Becker 1: 105 (1861). Han kom till Stockholm och gjorde sig .. påmind genom att ringa upp. Stiernstedt Liw. 202 (1925).
β) om ngt sakligt: (ånyo) ge sig till känna l. göra sig märkbar; (ånyo) låta höra av sig. 2SAH 60: 73 (1884). Den dödsbringande spriten från Sveaångaren Aslög fortsätter alltjämt (gm nya dödsfall) att göra sig påmind. SvD(A) 1931, nr 280, s. 3. Redan efter ett år gjorde sig behovet av ytterligare fartyg starkt påmint. VFl. 1937, s. 6.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: man som påminner ngn om ngt; särsk.: man som söker förmå ngn att beakta ngt l. som fäster ngns uppmärksamhet på ngt, stundom: förmanare (jfr påminna 1 b). Schroderus Waldt 69 (1616). (Sv.) Påminnare. (T.) Ermahner. Schroderus Dict. 54 (c. 1635). Larsson Världskris. 51 (1920). särsk. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt; jfr påminna 3. HH XVIII. 3: 67 (c. 1725). Vår lilla Tertius-vers kan vara oss en nyttig påminnare härom. JulbGbg 1931, s. 41.
PÅMINNE, n. (†)
PÅMINNELSE3~200 (påmi´nnelse Weste), r. l. f.
1) till 1: handlingen att påminna ngn om ngt l. ngn; särsk. till 1 b, om handlingen att (allvarligt) fästa ngns uppmärksamhet på ngt l. att söka förmå ngn att uppmärksamma l. beakta ngt; äv. konkretare, särsk. om yttrande l. tal l. skrift o. d. varigm ngn påminnes om ngt l. ngn l. varigm ngns uppmärksamhet fästes på ngt, stundom: påpekande l. förmaning l. föreställning (se d. o. 10); särsk. i uttr. påminnelse om ngt l. ngn, förr äv. ngts påminnelse; stundom svårt att skilja dels från 2, dels från 3. Utan hans påminnelse hade hon sannolikt glömt det. Carl IX Cat. Cc 3 b (1604). Att min brodher vill hos Kon. Maij:tt (som förut tillskrivits i saken) påminnelse göre, att hijtt måtte een summa penningar .. öfversendes. OxBr. 5: 125 (1618); jfr d. Hungersnödz bedröfliga Påminnelse, Som: Anno 1649. uthi Swea .. begyntes. PolitVis. 343 (1650; i titel på skillingtryck). (Om en gift man varit länge borta) och äntå, efter undfången påminnelse, ingalunda komma vil, tå må then öfvergifne träda i annat Giftermål. Kyrkol. 16: 9 (1686). Franzén .. ville försvara .. (diktens) dunkla uttryck genom påminnelsen, att stycket skildrade en drömsyn. Wirsén i 3SAH 2: 199 (1887). Genom täta påminnelser .. kan omsättningen av fordringarna befordras. HandInd. 756 (1927). (†) Honom hände .. himmelske Syner och Påminnelser om the tilstundande Förföljelser. Schroderus Os. 1: 180 (1635). särsk.
a) (†) i förb. med indirekt frågesats: påminnelse om l. påpekande av (huru osv.); äv.: framställning som för minnet aktualiserar de skäl l. grunder (varpå osv.); äv.: not (se not, sbst.2 2) l. anmärkning (se d. o. 2 b) om (varest osv.); jfr d. Landt Marskalken .. giorde en widlöfftigh påminnelsse hwar opå H. K. Mtz proposition .. sigh grundade. RARP 1: 88 (1629). Påminnelser i Brädden, hwarest lijka Ord och Meningar annorstädes finnas. Schück VittA 3: 42 (i handl. fr. 1690). Atterbom Minnest. 1: 229 (1847).
b) (†) i uttr. påminnelse till ngt, uppmaning l. förmaning till ngt. Stiernhielm Fateb. D 1 a (1643).
c) (†) i uttr. efterfölja ngns påminnelse, rätta sig efter l. följa ngns råd (o. förmaning). Phrygius HimLif. B 3 a (1615).
d) (†) övergående i bet.: hemställan (om ngt); äv. i förb. med indirekt frågesats. BraheBrevväxl. II. 1: 2 (1639). (Bärgs-)Collegium (fann) rådeligt hos .. Hans Kongl. Maj:t .. at göra den oförgripeliga påminnelsen, om icke .. Hans Maj:t .. skulle behaga remittera detta ärende .. til desz Cancellie-Collegium. HC11H 12: 141 (1697).
e) (†) inpräglande l. inskärpande av ngt i ngns minne; jfr påminna 1 c. Wollimhaus Ind. (1652). Schultze Ordb. 3080 (c. 1755).
2) [specialanv. av 1] handlingen att anföra l. framdraga ngt som icke är tillräckligt beaktat l. att anföra klagomål l. anmärkningar (se anmärkning 3) l. invändningar o. d.; numera nästan bl. konkretare, särsk.: anmärkning l. invändning; särsk. (o. utom i a numera företrädesvis) i uttr. påminnelse vid l. (i sht i a) över ngt, äv. (e)mot ngt l. ngn; ofta svårt att skilja från 1; jfr påminna 2. RP 6: 137 (1636: öffver). RARP 4: 493 (1650). Stånde then fritt, som (det på förhand upptagna) witnesmålet .. rörer, at .. sina jäf och påminnelser emot samma vitnen och theras utsago förete. RB 17: 23 (Lag 1734). Åtskilligt (av vad som sagts) torde .. tåla påminnelse, och kunna ses ur andra synpunkter. Leopold 4: 298 (c. 1820). Göra sina påminnelser vid ett förslag. Östergren (1935). särsk.
a) i sht jur. i sg. l. pl., om skrift vari en part i ett mål bemöter motparts förklaring över ansökan l. besvär som ingivits resp. anförts hos domstol l. annan myndighet; äv. (i fråga om anmärkningsmål) om skrift vari revisor o. d. framställer sina anmärkningar l. invändningar mot inkommen förklaring från redogörare o. d.; äv. om skrift vari en part vid högre instans (närmare) utvecklar sin talan; äv. (om ä. förh.) om invändning l. anmärkning som av part i mål framställdes mot en av en rättslig instans uppsatt skriftlig sammanfattning av ett mål o. d. Schmedeman Just. 1420 (1695; om invändning mot skriftlig sammanfattning av ett mål). Af den inkommande Herr Fält Prostens förklaring, utbeder jag mig del til nödiga påminnelsers afgifvande. VDAkt. 1794, nr 29 (1793). Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna, vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet. SFS 1915, s. 322. 3NF 1: 1031 (1923). jfr slut-påminnelse(r).
b) (†) i pl., om av myndighetsperson avgivet utlåtande i besvärsmål; i ssgn ämbets-påminnelser.
3) till 3; om förhållandet att ngt l. ngn påminner ngn om l. kommer ngn att tänka på ngt l. ngn; ofta konkretare, om händelse l. förhållande o. d. (stundom äv. konkret föremål) som påminner ngn om ngt l. ngn; ngn gg övergående i bet.: likhet; ofta i uttr. påminnelse om ngt l. ngn; ofta svårt att skilja från 1. Stiernman Riksd. 1086 (1645). En ny påminnelse om vår dödlighet lemnas oss i dag, då för denna Christeliga Församling tillkännagifves, att den Högste behagat .. hädankalla N. N. Hb. 1811, s. 22. Almqvist Kap. 45 (1838; om konkret föremål). Andra mindre direkta påminnelser kunna uppletas (i Almqvists Amorina o. Runebergs Nadeschda). Söderhjelm Runebg 2: 141 (1906). Nilsson FestdVard. 71 (1925).
4) (†) till 4.
a) hågkomst (se d. o. 1 a, 2), minne. Cellarius 38 (1729). Påminnelsen af Fanny slåcknade alt mer och mer i Williams hjerta. Lafontaine NaturM 3: 76 (1800; klandrat i JournSvL 1801, s. 312). FRuneberg (1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 545.
b) i uttr. göra ngt till påminnelse i ngt, göra ngt för att friska upp sitt minne av ngt. Att, till påminnelse i sin franska, skrifva capitaine, mademoiselle. Almqvist Sätt. 33 (1835).
Ssgr (i allm. till påminnelse 1): påminnelse-avi. (i sht i fackspr.) avi varigm ngn påminnes om inbetalning av försäkringspremie o. d. Döss o. Lannge (1915).
-brev. brev varigm ngn påminnes om ngt l. uppmanas att beakta ngt. Biurman Brefst. 40 (1729). HandInd. 960 (1927).
-märke. (mera tillf.) till påminnelse 3: märke (se märke, sbst.1 5) varigm ngn påminnes om ngt. 2Mos. 13: 9 (öv. 1893; äv. i Bib. 1917).
-skrift. (i sht jur., mera tillf.) till påminnelse 2 a; särsk.: skrift vari en part vid högre instans (närmare) utvecklar sin talan. Wedberg 1HD 161 (1922).
PÅMINNERSKA, f. (numera bl. tillf.) till 1: kvinna som påminner ngn om ngt; äv.: förmanerska; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt (jfr påminna 3). Muræus Arndt 2: 376 (1648; bildl.). AnderssonBrevväxl. 2: 169 (1854).
Spalt P 2848 band 21, 1955