| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
1) (†) = påseende 1, 1 a. De män, som både varit och till det höga Biskops ämbetet kallade äro, äga ingen fruchtan för någons påsicht i deras företagande. VDAkt. 1730, nr 335. Jag trodde vid första påsigten, at .. (trollet) var et af de tolf himmelstecken på den under-jordiske himmelen. Roman Holbg 11 (1746). Palmblad Fornk. 1: XCIV (1843).
2) (i fackspr.) handlingen l. värksamheten att se på ngt i påfallande (se på-falla 1 b) ljus; äv. i utvidgad anv., om sådant förfarande vid projektion av bild o. d. i projektionsapparat som användes, då bilden osv. är ogenomskinlig (o. varvid bilden osv. belyses från framsidan (ena sidan) o. det reflekterade ljuset nyttiggöres för projektionen); motsatt: genomsikt; nästan bl. i uttr. vid l. i påsikt; jfr påseende 1 d. Roosval Schmidt 227 (1896). Projektion i påsikt och i genomsikt. 3NF 16: 152 (1932).
3) [jfr motsv. anv. av t. aufsicht] (†) tillsyn l. uppsikt (över ngt); jfr påseende 1 e. At Wij i een Wår egen Hampn widh Wästersiön belägen, förnämbligast i Götheborg, någre Wåre Öhrlig-Skepp förordna, hwilke theste nogare påsicht hafwa kunne, alt vndersleef at förekomma. Stiernman Com. 2: 722 (1653). Därs. 780 (1654).
Ssgr (till -sikt 2): påsikts-bild. (i fackspr.) bild avsedd att ses i påfallande ljus; motsatt: genomsiktsbild. GrafUppslB (1951).
-sökare, r. l. m. fotogr. på kamera: sökare avsedd att användas så att man ser på den (icke tvärs igenom den), varvid en bild av det som kommer att avbildas genom objektivet framträder i sökaren; motsatt: genomsiktssökare. 3NF 11: 213 (1929). —
(I 13, 15, III 2) -SIKTA, v.1, -ning. genom sikt o. d. strö på (ngt) på ngt; sikta på (ngt) på ngt; äv. i uttr. påsikta ngt på ngt. Wijnblad Tegelbr. 104 (1761). (Man) påsiktar .. pulvret på det färska lacket. AHB 131: 118 (1887). Påsiktadt mjöl. TT 1900, M. s. 94. —
(I 24) -SIKTA, v.2 (†) (vid pilskjutning o. d.) sikta på (ngt). (Pilarna) träffade allt som påsigtades. Nilsson Ur. 1: 148 (1839, 1866). —
-SITTA.
1) (numera knappast br. utom i p. pr., se nedan) till I 1, 3, III 1: befinna sig sittande på ngt l. ngn; sitta (fast) på ngt l. ngn; särsk. om klädesplagg: sitta på (utan att tagas av), bäras (utan att ömsas). SvTyHlex. (1851). (Barnets) första lintyg, som bör vara sydt af gammalt, skall .. påsitta i 40 timmar. Rääf Ydre 1: 120 (1856). Östergren (1935). särsk. (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som sitter på l. sitter fast på l. vid ngt l. ngn; om klädesplagg o. d.: som sitter på, som ngn har på sig. Serenius EngÅkerm. 121 (1727). Efter Första Glödgningen, med påsittande Glödspån, vägde (järnet) 670 Skålpd. Rinman JärnH 201 (1782). En påsittande hatt. Kellgren (SVS) 5: 606 (1792). Kvistar med påsittande löv. Juhlin-Dannfelt Foderbr. 10 (1917). särsk. (†) bot. om märke på pistill som saknar stift l. om ståndarknapp i blomma vari ståndarsträng(ar) saknas: som sitter direkt på fruktämnet resp. direkt på blombottnen l. blomhyllet o. d. Marklin Illiger 410, 411 (1818; t. orig.: aufsitzend).
2) (föga br.) till I 13, III 2; i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som satt sig på l. upp på ett fordon o. d.; äv. i uttr. påsutten på ngt. Den sista kanonen, å hvilken .. manskapet var påsuttet. SD(L) 1901, nr 130, s. 2. Dragrenarna voro förspända, de tre körlapparna påsuttna. Högberg Baggböl. 2: 150 (1911). —
(III 2 o) -SJASA l. -SCHASA, -ning. (vard.) gm att säga l. ropa sjas o. d. driva på (höns o. d.) l. få (höns osv.) att skynda sig undan, sjasa på. Östergren (1935).
Spalt P 2888 band 21, 1955