Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅTUMANHAND påtɯ1manhan4d l. po-, l. 040 4, äv. 040~1, n.
Ordformer
(äv. på-tu-man-hand)
Etymologi
[substantivering av det adverbiella uttr. på tu man hand, på tumanhand (se PÅ I 48 j μ ε’, HAND 20 d, TUMANHAND)]
(förtroligt) möte l. (förtrolig) samvaro mellan två människor utan ngn annans närvaro; tätatät; äv. bildl.; jfr HAND 20 d. Jag utbedt mig en stunds på-tu-man-hand med eder. CVAStrandberg 2: 373 (1865). Verd. 1889, s. 44 (bildl.). Hitintills hade hon också lyckats undvika ett påtumanhand med Jan. Rootzén Vård. 43 (1930).
Ssgr [till det adverbiella uttr. på tu man hand, på tumanhand (l. till påtumanhand, sbst.)]: A (mera tillf.): PÅTUMANHAND-FAMILJ. (tillf.) familj som består av två personer. Bergman JoH 179 (1926). —
-SAMVARO, se B.
B: PÅTUMANHANDS-FÄRD. jfr -samvaro. Tavaststjerna Kvällsbris. 188 (1899; bildl.). —
-FÖRTROLIGHET~0102 l. ~0200. förtrolighet vid samvaro mellan fyra ögon. Dahlbäck Åb. 283 (1914). —
-SAMVARO~020. (-hand- 1945) samvaro på tu man hand. Stadener Triangeldr. 196 (1945). —
-SUPÉ. jfr -samvaro. Ziedner Lögn 37 (1930).

 

Spalt P 2982 band 21, 1955

Webbansvarig