| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 1, 3) -VÄXA, -ande (†, Möller). [jfr lt. anwassen, holl. aanwassen, t. anwachsen]
1) växa l. uppväxa på ngt; äv. oeg., i fråga om avsättning utifrån l. fastnande av ett ämne o. d. på mineral o. d.; numera bl. (i fackspr.) i p. pf. oeg., om kristall: som sitter fast vid (ytan av) en bärgart, anvuxen. Linc. B 5 a (1640). Möller 1: 88 (1745; oeg.). Påvuxna kristaller. ASScF XIX. 14: 42 (1893).
2) (†) bildl., i uttr. vara ngn l. ngt påvuxen, ha tillskyndats ngn resp. ha uppstått l. uppkommit för ngt; jfr anväxa I. Genom s. Kong. M:ttz .. dödh ähre mitt fäderneslandh månge fahrligheter påvuxne. AOxenstierna 8: 290 (1633). Därs. 654. —
(I 1, 3) -VÄXT, r. [efter t. aufwuchs] (i fackspr.) sammanfattande benämning på organismer (t. ex. bakterier l. alger) som växa (l. mera permanent leva) på föremål o. d. under vattnet; jfr på-fauna. BotN 1923, s. 289.
Ssg: påväxt-form; pl. -er. (i fackspr.) växt- l. djurform som växer (l. mera permanent lever) på föremål o. d. under vattnet. Ymer 1930, s. 235. —
(I 15, III 2) -YMPA, -ning. inympa (ngt) på (ngn l. ngt) o. d.; särsk.
1) (†) gm ympningsförfarande införa smittämne hos (ngn); anträffat bl. i p. pf., substantiverat, om person som ympats med smittämne; jfr inympa 3 samt på I 15 a ζ. SvMerc. 2: 81 (1756).
2) (numera bl. tillf.) bildl.: införa l. inplantera (ngt) hos (ngn l. ngt); införliva (ngt) med (ngt); äv.: ingiva (ngn ngt) l. inplanta (ngt) hos (ngn); jfr inympa 4 a, b samt på I 16 c. Törneros 2: 109 (1826). Att man .. (i Frankrike) genom tidningsskrifvare och parlaments-talare .. låter påympa sig otrefnad och missbelåtenhet med det närvarande. SvLittFT 1837, sp. 579. Därs. 1838, sp. 199. —
-YRKA, -an (VDAkt. 1712, nr 29 (1711) osv.), -else (†, Lind 1: 187 (1749)), -ning (numera bl. ngn gg tillf., VGR 1742, Verif. s. 208, Böttiger 5: 106 (1869, 1874)); -are (numera bl. tillf., Hermelin DuFour C 6 a (1683; i bet. 1), LBÄ 4: 91 (1797; i bet. 2 a) osv.).
1) (†) till I 56 d: (ivrigt) arbeta på (ngt); (ivrigt) bedriva (ngt); särsk. övergående i bet.: främja l. driva på l. påskynda (ngt); äv. övergående i bet.: ställa om l. styra om (ngt), ombestyra (ngt); äv. abs., särsk.: mana l. driva på l. ägga; med personligt l. sakligt subj. Man hade förhoppes, then Papistske Religions bruk och Exercitia, skulle aldeles .. vthan någen wijdere oroo eller påyrkende, blifwe afskaffet. Stiernman Riksd. 436 (1595); möjl. till 2. Schmedeman Just. 321 (1662). Hermelin DuFour C 6 a (1683: påyrkare). (Turken) haar redan utätit Christendomen i Asia och .. en stoor deel af Europa, ther han samma diefwulska handtwärcket än stundeligen påyrkiar och drifwer. Isogæus Segersk. 1363 (c. 1700). Kan han (dvs. kärleken) man göra godt, / Så hindras han ei af gensäjelse och spott. / Ty Christi kärlek mån så twinga och påyrcka, / Och ger wår swaghet krafft. Lybecker 174 (c. 1715). Bör alt hwad som genom dom .. med ett änteligit slut blifwer afgiordt .. genom Fiscalens påyrkande till wärckelig execution befordrat blifwa. CivInstr. 212 (1720). Möller (1745, 1755). särsk.
a) med avs. på förslag: arbeta för, söka få förvärkligad; jfr 2 a. Thet förslag the (dvs. jesuiterna) i sina skrifter vpsat: påörckiat: Regenterna inrådt. Isogæus Segersk. 248 (c. 1700).
b) i utvidgad anv., i uttr. påyrka ngn ngt, uppmana l. driva på ngn till ngt, ge ngn uppmaning(ar) till ngt. Då vänder Reigin åter hästen til them andra gången, och låter ofrynteliga, såsom ville han them då och då något påyrka. Björner Hrolf 12 (1737; lat. texten: quasi illos alloqui cupiens).
2) [jfr 1] (bestämt) begära l. fordra l. kräva l. uttala sig för l. förorda (ngt), yrka på (ngt); förr äv. i uttr. påyrka om ngt, yrka på ngt; jfr på I 24 g. Cantzleren (skall) .. denne tractaten om freedh, så vidt han påörkies, taga ad referendum ann. OxBr. 1: 324 (1626). MStenbock (1710) hos Loenbom Stenbock 2: 280 (: om). Tror kära bror, att jag är rädd? Jag påyrkar endast försigtighet. Rydberg Frib. 51 (1857). En påyrkad svensk stavningsreform. Ahnlund i 3SAH LIV. 1: 25 (1943). Under .. (förhandlingarna) påyrkade landstingsrepresentanterna .., att hela södra lasarettsområdet .. skulle till universitetet överlämnas. Örtengren LUByggn. 126 (1951). särsk.
a) (numera bl. tillf.) med avs. på rättighet: kräva l. göra anspråk på erhållande l. erkännande av; förr äv. dels med avs. på punkt l. moment i privilegier: yrka på l. kräva upprätthållande av, dels med avs. på förslag (jfr 1 a): yrka på antagande av. Det .. (hade) varit angelägit at .. påyrcka de puncterne (i adelsprivilegierna), som betaga ofrälsemän at besittja frälse ägendomar. HT 1917, s. 23 (1751). Hon måste .. ingå på mitt förslag, det jag med största hetta påyrkade. Livijn 1: 270 (1817). Jag började då .. med mera allvarsamhet påyrka mina rättigheter. Palmblad Nov. 1: 174 (1840). Olivecrona LagbGift. 133 (1851).
b) (numera knappast br.) med avs. på dygd, övergående i bet.: inskärpa l. predika; jfr 3. Lagerbring 1Hist. 1: 538 (1769). I Sedoläran är högeligen af nöden, att Talaren förklarar de dygder och laster, hvilka han antingen påyrkar eller bestraffar. Ödmann AnvPred. 55 (1807).
c) i utvidgad anv., med saksubj. (jfr d); särsk. om skrift l. förslag o. d., i sht förr äv. om förmaning, förr äv. om styrelsesätt (med tanke på den lag varefter det är inrättat): yrka på l. kräva (ngt). Denna lyckelige Regeringsarten .. påyrkar en tystnad och lydno, så snart Riksens Ständers Beslut, Kongl. Maj:t .. til värkställighet öfverantvardade äro. PH 3: 2487 (1747). Schartau UtkPred. 322 (1821; om förmaning). Tendensromanen Härta .., som häftigt påyrkar upphävandet av kvinnans omyndighet. Mjöberg Lb. 464 (1910). Nilsson FestdVard. 180 (1925; om riksdagsmotion).
d) (föga br.) i uttr. påyrka ngn till ngt, yrka på att ngn skall göras till ngt; anträffat bl. i utvidgad anv., med saksubj. (motsv. c). De afsigter och förhoppningar, som .. efter .. (Karl Augusts) brådöd påyrkade Danmarks konung till hans efterträdare. Atterbom Minnest. 1: 318 (1844).
e) ss. vbalsbst. -an l. (numera bl. ngn gg tillf.) -ning, om handlingen att yrka på ngt; stundom: yrkande l. krav; äv. i uttr. påyrkan resp. påyrkning om ngt. VDAkt. 1712, nr 29 (1711: påyrckan om). The trägne påyrckningar vndertecknad therom giordt. VGR 1742, Verif. s. 208. PT 1900, nr 47 B, s. 2. jfr (†): Då .. (satserna om viljans frihet, själens odödlighet o. Guds existens) nu likväl af vårt förnuft med så mycken påyrkan rekommenderas; så måste (osv.). Lutteman Schulze 174 (1799); jfr 3.
3) [utvecklat ur 1 o. 2; med avs. på bet. jfr påstå 3, 4] (numera knappast br.) (bestämt) hävda (ngt) l. göra (ngt) gällande; (starkt) framhålla (ngt); påstå (se d. o. 4). Rudbeckius Luther Cat. 131 (1667). Dhe närvarande vittnen påyrka sig nu alldeles intet villja aflemna vittnes måhl, förr än de hvar för sig stämbde äro. VRP 16/10 1732. Det kan icke för ofta påyrkas, at om stora Snilles gåfvor .. äro lysande egenskaper hos en Regent, så äro de likväl icke at jämföra med et godt hjerta. PH 6: 3897 (1756). Han påyrkade sin oskuld. Ekelund Fielding 48 (1765). Jag tager fasta på (pseudonymen) Ioe’s påyrkade egenskap av Församlingsmedlem. Wulff Koralb. 6 (1912).
4) [jfr 3] (†) åberopa (ngt); jfr på I 24 c μ. Celsius G1 2: 115 (1753). Stapelstädernas .. priviligier .. påyrkas såsom de, hvilka ifrån urminnes tider tillagt stapelstäderna rättighet, att ensamt handla med .. norrländska städerna. Chydenius 51 (1765).
Spalt P 3006 band 21, 1955