| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÖBEL pø4bel, förr äv. PÖPEL, r. l. m. (HusgKamRSthm 1651—53 Kassa, s. 69, osv.) ((†) n. G1R 12: 271 (1539), Löwegren Knigge 3: 38 (1799)); best. -beln (HusgKamRSthm 1651—53 Kassa, s. 69, osv.) ((†) -belen Hermelin PolskAdelsmBr. B 3 b (1705), UrFinlH 535 (1749); -blen VDAkt. nr 218 (1709), Schrevelius CivPr. Förord 2 (1853); ss. n. -blet KKD 11: 265 (1704), Löwegren Knigge 3: 38 (1799)); förr äv. PÖVEL, r. l. m.; best. -velen; förr äv. PÖVELE, n.
1) (†) (människor tillhörande) de bredare lagren l. de lägre (l. fattigaste o. okunnigaste) samhällsklasserna; jfr FOLK 2; särsk. i sådana uttr. som meniga l. gemena pöbeln, menige man. G1R 12: 271 (1539). På thett the .. till sådant regimentte thess fogeligere komme motte, hafue dhe till sigh dragett thett meenige pöbell. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 76 (1539). Thett gemeena pöffuele i Hålland skall vara trefflig begierig till krigh mot engeländaren. Ekeblad Bref 1: 152 (1652; rättat efter hskr.). Huru hårt boseboo församblingh sigh hafwa sammangaddatt både adell och pöbell. VDAkt. 1678, nr 351. En Räfve-kula, hvilkens ungar oroade den der i kring boende Pöbelen så häftigt, at ingen om nattetiden tordes gå vägen fram. UrFinlH 535 (1749). GT 1787, nr 141, s. 3. Almqvist Går an 14 (1839); möjl. till 2.
2) starkt nedsättande: (samling av) människor tillhörande de i socialt o. moraliskt avseende lägsta skikten, samhällsdrägg, mobb, pack, slödder; vanl. i fråga om (upplopp l. våldshandlingar av hopar av) råa l. asociala element i städer o. d.; i äldre språkpr. stundom svårt att skilja från 1. Peublen, som kastade stenar efter dem, som buro (den nya huvudbonaden). Kling Spect. Cc 4 b (1735). Peubelns rage lärer .. innom få dagar blifva släckt med dessa olyckligas Blod. MinnSvNH Bih. 1: 95 (1790). Ordres at tillåta peubeln tränga in i Spetsgården för at skymfa delinquenten. FoU 2: 223 (1792). Sverige är i fara att få, hvad åtminstone på landsbygden hittills ej funnits, en pöbel. Tegnér (WB) 7: 134 (1833). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 114 (1947). — särsk.
a) i utvidgad anv., utan avseende på samhällsställning, kunskaper, ekonomi o. d., om människor som stå lågt i fråga om moral o. själsodling. Kellgren (SVS) 4: 42 (1779). Litteraturen äger ju ock sin pöbel. JournSvL 1800, s. 294. Med pöbel mena vi .. (folkets) afskum, hvarhelst det finnes, i salong eller stuga. Almqvist Monogr. 371 (1839, 1845). Den lärda pöbeln har ingen större äflan, än att upphöja sig sjelf och förkrossa andra. Bolin Statsl. 1: 354 (1870). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 433 (1947).
b) bildl., om sak (ngt abstrakt) som i något avseende står l. anses stå lågt. Almqvist AmH 2: 76 (1840). De vardagsuttryck Runeberg använder tillhöra icke språkets pöbel. Hedvall RunebgStil 330 (1915).
3) (†) om enskild pöbelaktig person. Endast Pöbeln blir straxt utom sig, när lyckan någon gång mot honom småler. Fahlcrantz Lessing Samps. 64 (1822).
-ANFALL ~02. (mera tillf.) Böttiger 6: 141 (c. 1875; bildl., om tidningskritik). Pöbelanfall mot de européer, som bo i Kina. Nyström Svedelius 4: 468 (1891). —
-ARG. (†) pöbelaktigt gemen. Et .. litet pöbelargt .. hjertas oförmögenhet. Thorild Gransk. 1784, 1: 79. —
-BLAD. (numera bl. tillf.) pöbelaktig tidning; tidning som passar för o. tilltalar pöbeln. Järta (1823) hos Warburg Richert 1: 97. Beskow (1835) i 3SAH XLVI. 2: 279. —
-HJÄLTE. person som är en kaxe bland pöbeln, pöbelledare; jfr folk-hjälte. Beskow (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 134. —
-HOP. jfr hop, sbst.3 I 2 d. Höijer 4: 366 (1797). I upprörda tider kan en samling hedervärda borgare degenerera till en pöbelhop. VerdS 152: 21 (1907). —
-IDÉ. (tillf.) idé som omfattas av l. passar för pöbel, pöbelaktig idé. Tegnér (1835) i 3SAH XLVI. 2: 275. —
-INSTINKT~02. instinkt som utmärker pöbel (o. som innebär lust att förtrampa det upphöjda l. värnlösa). SvD(A) 1928, nr 294, s. 8. —
-MAN, m. (†) man ur den obildade pöbeln, (grov o.) obildad människa. BEMalmström 7: 399 (1845). Det var ingen pöbelman; han kunde grekiska. Strindberg SvÖ 1: 331 (1883). —
-MASSA, r. l. f.
2) (numera bl. tillf.) till 2; jfr -hop. AnderssonBrevväxl. 2: 178 (1854). En fanatisk pöbel-massa. Rydberg Ath. 142 (1859). —
(1) -PIGA. (†) ung kvinna l. piga ur de lägre l. fattigaste samhällslagren. CAEhrensvärd Brev 2: 306 (1799). —
-PJÄS. (numera bl. tillf.) tarvlig o. smaklös teaterpjäs. JournSvL 1801, s. 447. BEMalmström 7: 395 (1845). —
(1, 2) -RYKTE. anträffat bl. i det numera obr. uttr. erövra ett pöbelrykte, göra sig populär hos massan l. pöbeln. LBÄ 23—24: 33 (1799). —
(1) -SAGA. (†) berättelse l. dyl. i svang bland enfaldigt l. okunnigt folk l. i de lägsta samhällslagren o. d. Almqvist Amor. 124 (1822). —
(1, 2) -SED. (numera bl. tillf.) pöbelaktig l. grov l. okultiverad sed; förr äv.: bland lägre samhällsklasser gängse sed. LBÄ 25—26: 16 (1799). Wallmark Resa 44 (1819). —
-SINNE. jfr -instinkt. Wingård 2: 397 (1842). (Tidningen Fäderneslandets) genomgående vädjan till pöbelsinnet. SvD(A) 1926, nr 293, s. 11. —
-SMAK. (numera bl. tillf.) smak som utmärker pöbel; tarvlig l. simpel smak. LBÄ 14—15: 15 (1798). Ingen var en afgjordare motståndare af pöbelsmak, än Kellgren. Beskow (1861) i 2SAH 48: 255. —
(1, 2) -SPRÅK. vulgärt l. rått l. pöbelaktigt språk; förr äv.: språk som talas av lägre samhällslager. Nordforss (1805). (De förnäma) förakta .. (nygrekiskan) såsom pöbelspråk. SvLittFT 1834, sp. 465. Oborstade drängfasoner och ett osminkadt pöbelspråk. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 3. —
-STYRELSE. (numera bl. tillf.) jfr -regering. AJourn. 1814, nr 21, s. 1. Leijonhufvud Minnesant. 242 (1840). —
(1, 2) -TON, r. l. m. vulgär l. tarvlig l. pöbelaktig ton; förr äv.: bland de bredare lagren l. den stora massan gängse ton. En .. pöbelton .., som hos (de fattiga skolynglingarna) är naturaliserad, är gemenligen omöjlig att korrigera. KyrkohÅ 1908, s. 231 (c. 1780). Ett bref i den råaste pöbelton. Cavallin Herdam. 3: 224 (1856). —
-TYRANNI. (mera tillf.) jfr -diktatur, -välde 1. Girondisterna, som sökte rädda Frankrike undan pöbeltyranniets fasor. 2NF 17: 860 (1912). —
(1, 2) -UNGE. vanartigt barn tillhörande samhällsdräggen; förr äv.: barn av föräldrar ur de bredare lagren. LBÄ 36—38: 46 (1800). Smutsiga .. pöbelungar. TurForskn. 13: 200 (1922). —
-UPPLOPP~02. SP 1792, nr 191, s. 2. Pöbelupploppen under den gustavianska tiden. Staf PolisvSthm 287 (1950). —
(1, 2) -UTTAL~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) vulgärt uttal; förr äv.: folkligt uttal; jfr -språk, -uttryck. SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 42. —
(1, 2) -UTTRYCK~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) vulgärt l. pöbelaktigt uttryck; förr äv.: folkligt l. bland bokligt obildade förekommande uttryck. Hasselroth Campe 221 (1794). Pöbeluttryck i en grefves mund. ClLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 165. —
-VANA. Den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder. Söderberg Glas 219 (1905). —
(1, 2) -VETT. (†) det mått av vett som bokligt obildade l. ohyfsade l. pöbelaktiga människor ha. Möller (1807). Hagberg Aristoph. 14 (1834). —
-VISA, r. l. f. (numera bl. tillf.) visa som är populär bland pöbel, rå o. gemen visa. SC 1: 639 (1820). —
-VÄLDE.
1) välde l. makt som utövas av pöbel; jfr mobbokrati. Björkegren 1887 (1786). En aristocrati, som kraftigt kan motväga allt pöbelvälde. HTSkån. 2: 247 (1844). SvD(A) 1931, nr 129, s. 3.
2) (tillf.) makt över pöbeln. Filosofien har .. uppgett all tanke på beröm hos folket och på pöbelvälde. Geijer I. 5: 73 (1811). —
-YRA, r. l. f. (†) utbrott av revolutionär upphetsning bland pöbel. Tegnér (WB) 3: 163 (1817). Folkresningen .., därvid .. grefve Fersen föll ett offer för pöbelyran. Leijonhufvud Minnesant. 71 (1836). Melin JesuL 4: 165 (1851).
Avledn.: pöbelaktighet, r. l. f. JournSvL 1799, s. 76. Thorild .. utgav .. mot Kellgren en Straffsång, som knappt torde kunna överträffas i pöbelaktighet. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 210 (1917). —
PÖBELDOM, r. l. m. (†) till 1, 2, = pöbelaktighet. Kellgren (SVS) 2: 362 (c. 1790). Denna .. värdiga ton, som .. aldrig sänker sig till pöbeldom och grofheter. Stenhammar 301 (1798). Geijer I. 5: 88 (1811).
Spalt P 3116 band 21, 1955