Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RACKLA rak3la2, v.3, förr äv. RÅCKLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
2) (†) om tupp av skogsfågel: avge ett läte som liknar grymtande. En sort (rackelhanar) finnes, som .. knäpper likt Tjäder .. (o.) racklar .. ej olikt ett svins grymtande. TJäg. 1833, s. 562.
4) (†) rossla (som en döende). Schroderus Comenius 956 (1641). Han begynte på at rakla i halsen, och straxt derpå dog han. Serenius (1741). De döende rackla. VexiöBl. 1818, nr 7, s. 3.
5) (numera i sht bygdemålsfärgat, mindre br.) harkla sig; hosta upp o. spotta ut slem o. d.; förr möjl. äv. i fråga om oartikulerade (strup)ljud hos berusade (jfr 4). LPetri Dryck. D 1 b (1557). (Gubben hotar ge sin hustru ris, därför) att hon hostar och raklar alt för mykit, spottandes på golffuet. Murenius AV 75 (1640). (Druckna) wråla och skråla, rosla och rackla. Fernander Theatr. 25 (1695). Såsom hade en Fluga kommit henne i halsen, den hon mente sig med racklande kunda få up. VDAkt. 1717, nr 287. Lind 2: 684 (1749). Jag racklar och hostar, så att jag kunde väcka upp de döda. Blanche Tafl. 10 (1845). Landsm. XVIII. 6: 92 (1901). särsk.
Spalt R 33 band 21, 1956