| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
1) (vard.) om person l. djur: röra sig l. gå ostadigt l. osäkert o. d., ragla, vackla; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr c). Sådana .., som komma Druckne i Kyrckian rånglandes. Fernander Theatr. 314 (1695). (Utterungens) gång var ranglande. TJäg. 1833, s. 406. En ranglande gestalt, som tar stöd mot väggen. Östergren (1935). — särsk.
a) (†) i allmännare anv.: gå (vacklande l. med stort besvär o. d.). (Bröllop i hemmen) tyckias mer bekväma / än rangla hvarje gång i kyrkian. Castrén StormaktstDiktn. 103 (cit. fr. 1680).
b) (numera föga br.) i utvidgad anv.: gå o. driva, flacka (runt), ströva (omkring). Om nattetiderne ranglade .. (Nero) kring gaturne med sit olidelige sälskap. Dryselius Monarchsp. 158 (1691). Siwertz Ung 243 (1949).
c) (mera tillf.) i p. pr. i adjektivisk anv., om föremål: ranglig (se d. o. 1), skranglig. Ett löjligt litet ranglande och ruskande tåg. Boberg IllRes. 187 (1935).
2) (†) om växt(del) o. d.: växa l. skjuta fram l. ut (i form av långa o. smala revor o. d.). De .. qvistar .. som vilja rangla för långt ut. Serenius EngÅkerm. 18 (1727); möjl. särsk. förb.
1) (tillf., vard.) till 1: resa sig l. stiga upp på ett ostadigt l. vacklande sätt, ragla upp. Mannen, som låg på sängen, ranglade nu upp. Kolthoff Minn. 87 (1897).
2) (†) till 2, om person: bli (lång o.) ranglig, växa, skjuta i vädret. Du vet hvilken liten ”krypplinge” jag var; det är först under sista året, som jag ranglat upp. Sundblad Tusch 1: 8 (1887). —
Spalt R 258 band 21, 1956