| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RANTA ran3ta2, äv. 40, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
(vard. l. bygdemålsfärgat)
1) kvinna som ständigt är ute o. ränner. Björkman (1889). Jag släpper inte in den rantan, hon får sitta ute på gården tills i morgon bitti. Wester Reymont Bönd. 3: 204 (1924). Ljungquist HerrLPlant. 16 (1936).
2) kvinna som för omkring sladder o. d., sladderkäring. Det fins nog inte hennes make att gå illa åt folks heder — hon är hållen för att vara den värsta rantan i hela trakten. GHT 1896, nr 68 B, s. 3. jfr SKVALLER-RANTA.
3) [möjl. till RANT, adj.] flicksnärta. En flock rantor i femton-sextonårsåldern. Dagen 1915, nr 343, s. 3. IllSvOrdb. (1955).
Spalt R 278 band 21, 1956