| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RAS ra4s, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
I. [jfr dan. o. nor. ras] vbalsbst. till RASA, v. I 1. — jfr BYGGNADS-, BÄRG-, FJÄLL-, GRUV-, HUS-, JORD-, KLIPP-, MALM-, MUR-, NIP-, SNÖ-, STEN-, STRÖM-RAS m. fl.
1) abstr.: förhållandet att ngt rasar, (ned)-rasande; instörtande; stundom: skred. Linné Dal. 148 (1734). Det året, då det stora raset ägde rum i Værdalen. HågkLivsintr. 13: 104 (1932). Där avlossning eller ras .. kan befaras, skall .. stöttning .. vidtagas. SFS 1949, s. 405.
2) konkret: ngt nedrasande l. nedrasat. Han begravdes under raset, när bomben träffade huset. Bergman Jordkl. 1: 220 (1773). Han höllt på att komma under ett ras i dag. Johnson Slutsp. 61 (1937). — särsk.
a) bärgv. om löst bärg som från väggar o. tak rasat ned på bottnen i en gruva. Geisler BergzmLyckönsk. 7 (1719). (Nasa)-grufvorna .. lära vara fulla .. med ras. EconA 1807, maj s. 28. 2UB 5: 165 (1902).
b) geol. geologisk formation uppkommen gm ras; anhopning av nedrasade stenar l. grovblockiga vittringsprodukter utmed en brant bärgssida l. vid foten av ett brant bärg, raskägla, talusbildning, ur; brant vars sidor brutits sönder gm ras o. äro täckta med nedrasat material. Humle .. växte vildt vid foten af Mössekulle emellan raset, slingrade sina refvor ibland buskarna, på östra sidan. Linné Vg. 75 (1747). Stora klippstycken .. kommo nedstörtande på de äldre rasens branta sluttning. TurÅ 1896, s. 160. Andersson o. Birger 54 (1912).
1) (numera bl. tillf., i vitter stil) till RASA, v. II 1, 2: rasande, stormande; häftig l. våldsam rörelse, våldsam o. förödande framfart; ngts fortgående l. fortlöpande på ett våldsamt sätt; raseri. Stiernhielm Jub. 38 (1644, 1668). Hafwetz raas, med gruflig swalg och böllior. UHiärne (c. 1670) i FoU 20: 383. Den långa stridens vilda ras. Runeberg 5: 264 (1864). Böljornas ras. Snoilsky 1: 126 (1869). Stormens och vindarnas ras bland höstbladen. Östergren (1935).
2) (†) till RASA, v. II 3, 4, 5: handlingen att (driven av affekt) fara vilt o. våldsamt fram l. rusa åstad blint o. besinningslöst o. d.; raseri; ursinne. Verelius Gothr. 124 (1664). Til Slagzmåhl, perlament, är mången mechta snar, / Och så vthi sitt Raas en fahrlig Enda taar. Achrelius Hand B 2 b (1690). Vår ovän i sit ras och blinda yrsel lemnad, / Anser oss som en hiord til slagte-bänken ämnad. Murberg Racine Ath. 108 (1776). Cannelin (1921).
3) (numera föga br.) till RASA, v. II 3 b: ett vilt o. tygellöst l. glatt liv, (ungdoms)yra o. d.; förr äv. i uttr. lustars ras, om ett liv med hämningslöst tillfredsställande av lustarna (jfr 1); jfr 4. I haa .. / Ehr från alt Werldzens Raas och yhra Wäsend rycht. Wexionius Sinn. 3: C 3 a (1684). Min Ungdom är et ras, som yrar verlden kring. Dalin Vitt. I. 3: 51 (1737); jfr 4. Verldens flärd och lustars ras och villa. Bellman Gell. 100 (1793). Ras med vackra qvinnor. CVAStrandberg 1: 20 (c. 1845); jfr 4. Ungdomens ras. IllSvOrdb. (1955). — jfr UNGDOMS-RAS. — Anm. Sannol. föreligger samma l. en näraliggande anv. av ordet i följande språkprov: At gifwa den Roos / Som ej blifwer hoos / Jag intet kan lijda / Ej heller mig kwijda / För sådant et Raas: / När Kattan upsätter / Sin Rumpa förlätter / Lär henne strax Kaas. Lucidor (SVS) 24 (c. 1670).
4) till RASA, v. II 3 c: yr o. stojande lek (förbunden med en mer l. mindre häftig framfart), stojande, stoj, rasande; ofta i förb. med lek (i uttr. lek och ras, lekar och ras o. d.); i sht i äldre ex. ofta svårt att skilja från 3; jfr äv. 5. Sedan Cousin Jan Henning under lek ock ras, rifvit mig ett hål på näsan. JGOxenstierna Dagb. 23 (1769). Det var ras, det var lek öfver stockar och stenar. Fröding Guit. 43 (1891). Wulff Leopardi 274 (1913).
5) (†) oväsen, stoj, larm l. dyl. Brand-vackten skal hålla sig tyst på Gatorne, utan raas, Skratt, hårdt Tal och Sqvaller (osv.). PH 1: 783 (1729). — särsk. [möjl. en självständig, ljudhärmande bildning] närmande sig bet.: rasslande, prassel. Det ras, de (dvs. trädkvistarna) upväkte emot sadel och bagage. Thunberg Resa 1: 209 (1788).
III. [samhörigt (på delvis oklart sätt) med I o. (närmast) II; jfr (på samma avljudsstadium som RASA, v. II) nor. dial. rås, isl. rás, feng. rǽs, eng. race, gång, lopp; jfr äv. fsv. vatnras, strömfåra, sv. dial. rås, öppet vatten i mitten av en i övrigt tillfrusen flod, d. ras(e) o. mlt. rās, häftig strömning i vatten]
2) [med avs. på betydelseutvecklingen jfr GÅNG II 3 a, RYCK] (†) i uttr. ett ras, en gång, förr; jfr RAS, adv. Tijden wåller thet, at thet som itt raas i Verlden var herligit och braskande, thet är så förkommit at man nappast hafver kunnat behålla rycktet thär af. Verelius Herr. Tillegn. 2 (1666).
IV. [jfr II 2, 4 o. III samt (för betydelseutvecklingen) LEK, sbst. 2 e; jfr äv. RASA, v. I 2] (†) i uttr. ödens l. lyckans ras, om ödets nyckfulla växlingar l. grymma lek l. framfart med ngn l. dyl. Tidens lopp och lyckans ras. Nordenflycht QT 1746—47, s. 117. Må jag bland ödens ras ståndaktig bli. Lidner (SVS) 3: 251 (1791).
(I 1, 2 a) -BRYTNING. [jfr nor. rasbrytning] bärgv. brytning av malm o. d. som utföres på så sätt att ras avsiktligt framkallas; brytning för tillgodogörande av malmen i nedrasade bärgmassor i en gruva. UB 3: 117 (1873). 2NF (1915). jfr block-, skiv-rasbrytning. —
(I 2 b) -KÄGLA. geol. kägelformig anhopning av nedrasade, vanl. grovblockiga vittringsprodukter på bärgssida l. vid foten av ett bärg, kägelformig talusbildning, ur. Andersson o. Birger 54 (1912). —
(I 1, 2) -VINKEL. geol., tekn. lutningsvinkel i vilken korniga jordarter l. korn av annat material vid ras l. utfyllning fritt inställa sig; vinkel som bildas av en rasbrants sida. Fennia 36: 217 (1915). —
Spalt R 332 band 21, 1956