Etymologi
[sv. dial. ravla, prata, skrävla, gräla, läsa fort o. otydligt, motsv. nor. dial. ravla, rabbla, pladdra, babbla; nära besläktat med RABBLA, v.1, o. möjl. etymologiskt identiskt med RAVLA, v.2; jfr äv. sv. dial. raffla, prata, skrävla, nor. dial. rapla, pladdra, klappra, lt. rappeln. — Jfr RAVLA, sbst.]
(†) rabbla (ngt), babbla, pladdra. Arvidi 41 (1651; i rimlista; utan angiven bet.). Alt var .. väl (i skolan) om man utan hinder kunde rafla utan til en hop med gräl. SvNitet 1738, nr 6, s. 6. jfr Rudbeckius Luther Cat. 213 (1667: framrafla). — särsk. med avs. på lång rad av utsagor, i uttr. ravla ngt uppå rad. Horoscopisterne rafla .. så många saker uppå rad, .. at thet will falla them svårt, at icke en och annan gång påråka. Block Progn. 144 (1708).
Särsk. förb. (†): RAVLA UR SIG. haspla ur sig (ngt), rabbla upp; babbla om (ngt). Lundberg Paulson Erasmus 204 (1728). At gifva en sådan samvetslös öppet tilstånd at rafla uhr sig hvad han ville. 2RARP 15: 91 (1746). —
Avledn.: RAVLARE, m. [sv. dial. ravlare] (†) person som pladdrar l. babblar l. skrävlar. Swedberg Schibb. 274 (1716).
Spalt R 421 band 21, 1956
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
