| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
REAKTIONÄR re1akʃωnä4r l. -æ4r, l. 0104 (– -tschonä´r Dalin), adj. o. sbst. m.||(ig.); ss. adj. -are, adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n, pl. -er.
1) (†) i uttr. reaktionär mot ngt, som går till angrepp mot l. är riktad mot ngt. Dessa .. mot fosterlandets historia reaktionära stormlöpningar. Cygnæus 4: 394 (1872).
2) mer l. mindre nedsättande: som ivrar för l. utmärkes av l. har avseende på (politisk l. kulturell l. religiös) reaktion (se d. o. 6 a, 7); bakåtsträvande, framstegsfientlig. Geijer I. 6: 336 (1844). De reaktionära frihetsfienderna. Snällp. 1848, nr 2, s. 3. Metternichs reaktionära politik. Landberg Fredsorg. 164 (1928). Strindberg .. var .. i kvinnofrågan .. utpräglat reaktionär. Alving SvLittH 3: 161 (1932). Reaktionärt idéinnehåll (i dikt). Selander Pegas. 109 (1950). jfr KATOLSKT-REAKTIONÄR.
II. sbst.: reaktionär person, baksträvare. En nattsvart reaktionär. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 287 (cit. fr. 1843). Fullblodiga reaktionärer med tendens att gå 500 år tillbaka i tiden. PedT 1904, s. 407. UrDNHist. 3: 35 (1954).
Spalt R 435 band 21, 1956