Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REBELLION rebäl1iω4n l. re1beliω4n l. reb1-, l. -äl-, l. re1beljω4n osv., r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-belion 1722. -bellion 1551—1952. -billion 1714)
Etymologi
[jfr t. o. eng. rebellion, fr. rébellion; av lat. rebellio (gen. -ōnis), uppror, börjande av krig på nytt, till rebellis (se REBELL, adj.)]
(numera föga br.)
1) (väpnat) uppror (mot regering l. regent o. d.), resning, revolt, revolution. G1R 22: 472 (1551). Folkets sjelfständiga uppträdande gentemot sin styrelse betecknas vanligen med det absurda ordet rebellion. Bolin Statsl. 2: 223 (1871). Den rebellion, som ledde till konung Erik Erikssons nederlag vid Olustra 1230. HT 1930, s. 483. 2SvUppslB (1952). särsk. [efter motsv. anv. i eng.] (†) i sg. best., om nordamerikanska inbördeskriget; äv. i uttr. den stora rebellionen. Trolle Sjöoff. 2: 136 (1870). Beckman Amer. 2: 60 (1883: den stora rebellionen).
2) i utvidgad anv.: ohörsamhet, olydnad, uppstudsighet; äv.: tvist, stridighet. RP 2: 174 (1632; om tvist). De dogmatiska frågorna synas .. ha intresserat polacken mindre än det rent praktiska gagnet av rebellionen mot Rom. OoB 1931, s. 456.
Ssgr (till 1, †): REBELLIONS-FANA. fana använd av rebeller, upprorsfana. AJourn. 1815, nr 267, s. 3. —
-HOP, r. l. m. rebellhop. HSH 1: 237 (c. 1750). —
-STRAFF. straff för uppror o. d. Sylvius Mornay 307 (1674). —
-TID. om tid(punkt) då ett uppror äger rum. HSH 1: 221 (c. 1750).

 

Spalt R 466 band 21, 1956

Webbansvarig