REDA re3da2, v.2 reder, redde red3e2, rett ret4, redd red4. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. rea, re (ipf. reade l. redde), sidoform till RIA, v.2 (se närmare Hedström SydsmålFolkm. 1: 84, 124 (1932)); ordet har sannol. ofta anslutits till (o. uppfattats ss. samma ord som) REDA, v.1, efter vilket ord det sannol. antagit böjning efter andra konjugationen]
Särsk. förb.: REDA UPP10 4 l. OPP4. [sv. dial. re opp] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = reda, v.2; äv. i uttr. reda upp (kärvar o. d.) på stör o. d. Löwenhjelm PVetA 1751, s. 21. En så kallad redstol, sådan hvarpå landtmannen står när han reder up sin säd. Koch Biskiöts. 44 (1753). jfr upp-redning.
Spalt R 541 band 21, 1956
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se