Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REGAL rega4l, sbst.3, r. l. m. (2Saml. 35: 216 (1662) osv.) ((†) n. BtFinlH 2: 323 (1670), Heinrich (1814, 1828)); best. -en; pl. -er (Sydow Godafton 141 (i handl. fr. c. 1650) osv.) ((†) = (Hülphers Mus. 306 (1773))).
Ordformer
(förr äv. ree-, -gaal, -gál)
Etymologi
[sannol. av t. regal; jfr ä. lt. regāl, holl. regaal, eng. regal, fr. régale, it. regale; möjl. av n. sg. av lat. regalis (se REGAL, adj. o. sbst.4) o. urspr. betydande: ”kungligt” instrument (jfr REGAL, adj. o. sbst.4 I 2)]
mus.
1) (förr) liten, bärbar orgel, vanl. försedd med enbart (liggande) tungstämmor. Visb. 1: 325 (c. 1620). Adelz nampn utan dygd är skugg’ utan kropp bara wäder / .. Som en ostält Reegal det illa skårrar och snorrar. 2Saml. 35: 216 (1662). Lofwer honom (dvs. Gud) allan stund, / Högt och vtaf hiertans grund, / Uppå harpor och regal, / Pipor, trummor och cymbal. Swedberg Ps. 1694, 128: 3; jfr Ps. 1937, 11: 3. Ödmann Hågk. 84 (c. 1805; uppl. 1918). (Hennerberg o.) Norlind 2: 22 (1912; om ä. förh.).
2) i orgel: tungstämma med förkortade ljudbägare. Undantagandes 5 pipor äre the andre (i en viss del av pipvärket i Uppsala domkyrka) alle tillstädes, af hwilka 2 i regalen söndergångna. KyrkohÅ 1935, s. 55 (1680). Höijer (1864; om pedalstämma). 2SvUppslB 23: 1034 (1952).
Ssgr (mus.): (1) REGAL-BÄLJA. (†) bälg (se d. o. 3 b) på regal. 2Saml. 35: 222 (1662). —
(1, 2) -PIPA, r. l. f. särsk. (förr) till 1: pipa (se pipa, sbst.1 2) i regal. Weise 212 (1697; t. orig.: Regalpfeiffe). —
(jfr 2) -STÄMMA, r. l. f. = regal, sbst.3 2. Björkegren 2334 (1786). —
(2) -VÄRK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 714), n. (†) om regalstämma (med tillhörande pedalklaviatur). Höijer (1864).

 

Spalt R 710 band 21, 1956

Webbansvarig