| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
REKVIRENT rek1virän4t l. re1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
vbalsbst. till REKVIRERA 1: person som rekvirerar l. beställer l. begär ngt l. ansöker om ngt; särsk.
a) i sht handel. motsv. REKVIRERA 1 a: beställare. PH 5: 3444 (1752). Boken sändes till rekvirenterna per postförskott. SvD(A) 1930, nr 312, s. 3. särsk. (numera bl. tillf.) om person som rekvirerar ngt (t. ex. en bok) för att disponera däröver viss tid; beställare; låntagare. SPF 1825, s. 39. Om de utlånta böckerna icke i oskadadt skick återsändas till förbundets expedition, måste denna gifvetvis fordra ersättning härför af reqvirenten. PT 1911, nr 165 A, s. 2.
b) (numera knappast br.) person som avtalar med ngn att han för dennes räkning skall tillvärka ngt, beställare; jfr REKVISITION 1 d. Riksdalerne (komma) at utmyntas efter requirenternes behag. PH 8: 379 (1766); jfr g. Ornament- och bygnadsgjutgods, hvars utförande öfverlemnas åt jerngjuterierna, är till sin form .. beroende af reqvirenten. TT 1874, s. 155.
f) (†) allmännare, motsv. REKVIRERA 1 j: person som anhåller l. ansöker om l. begär l. äskar ngt. Stiernman Riksd. 2729 (1731). Gynther ConvHlex. (1848).
Spalt R 949 band 21, 1957