| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RENÄSSANS re1näsaŋ4s l. ren1-, l. -es-, r. l. f.; best. -en; pl. (mera tillf.) -er (3NF 16: 649 (1932) osv.)
1) förhållandet att ngt åter väckes till liv l. pånyttfödes l. återupplivas l. får en ny blomstringstid l. glansperiod l. på nytt kommer i bruk l. blir på modet o. d., pånyttfödelse, återupplivande; i vissa fall att uppfatta ss. bildl. anv. av 2. Andersson (1857). EHTegnér i 2SAH 58: 39 (1882). (Det) finnes .. i Frankrike ett kristligt socialistiskt parti, som arbetar på en renässans av urkristendomen. Lidforss OndMakt. 28 (1909). Handtverkets renässance i England. Kleen Kvinn. 192 (1910). Blusens renässans. NDA 1930, nr 77, s. 7. Det urgamla spjutet upplevde under 1400-talet en renässans. Kulturen 1945, s. 26.
2) (vid 1800-talets mitt skapad benämning på) en kulturströmning som vid nyare tidens början från Italien spred sig över hela Europa o. som uppfattats ss. en pånyttfödelse av klassiska ideal o. åskådningar o. kännetecknades av en frigörelse från medeltida auktoriteter o. från världsfrånvändhet o. asketism, av en friare syn på stat o. politik, religion o. naturvetenskap o. på den allmänna livsföringen, av ett hävdande av individens rätt att utveckla sin personlighet samt, ss. en följd härav, av en kraftig uppblomstring av konst, litteratur o. vetenskap; äv. om den tidsperiod som är kännetecknad av denna strömning; vanl. i sg. best. Andersson (1857). Bolin Statsl. 1: 16 (1868). Man hade i och med renässansen i konst, litteratur och vetenskap fått nya världar för sig öppnade. Hildebrand i 3SAH 23: 202 (1908). Renässansen är den gränslösa egoismens tidsålder. Grimberg VärldH 6: 467 (1935). — särsk. i inskränktare anv., om den speciella riktning inom konsten som framträdde under renässansen, utmärkt av en viss stil (jfr 3), resp. motsv. tidsperiod. Estlander KonstH 6 (1867). Trots att renässansen frambragte flera bekväma stoltyper var det först barocken som på allvar tog upp problemet att skapa vilstolar. HantvB I. 2: 410 (1934). jfr FÖR-, HÖG-, SEN-, UNG-RENÄSSANS.
3) konststil som utbildats i Italien under renässansen o. därifrån spritts till det övriga Europa o. där lokalt differentierats o. som hade förebilder i den antika konsten. (Scholander) har i renässans ombyggt Ekholmens slott. Nyblom i 3SAH 13: 218 (1898). Matsalsmöbel, modern renessans, .. säljes. SDS 1935, nr 137, s. 14 (annons). — jfr ALLMOGE-, NY-RENÄSSANS.
4) boktr. ett slags boktrycksstil i antikva, i sht använd ss. accidens- o. rubrikstil. SvUppslB 4: 451 (1930; med avbildn.).
(2, 3) -ARBETE~020. [jfr t. renaissancearbeit] arbete (i konkret bet.) från renässanstiden; arbete (i konkret o. abstraktare bet.) i renässansstil. Eichhorn Stud. 3: 209 (1881). —
(2, 3) -ARTAD, p. adj. som till sin art l. karaktär är identisk med l. liknar renässansen(s). NordT 1881, s. 418. —
-DIKT, r. l. f. dikt från renässanstiden l. med renässansmotiv; dikt präglad av renässansens stil o. livsåskådning. SvFolket 5: 151 (1939). —
-DIKTARE. diktare från renässanstiden; diktare vars diktning präglas av renässansens stil o. livsåskådning. Söderhjelm ItRenäss. 51 (1907). —
(2, 3) -DRÄKT. dräkt från renässanstiden l. i en stil som var utmärkande för denna tid. Hahr NordeurRenässArkit. 28 (1927; i bild). —
-FÖRBAND. byggn. typ av förband (se d. o. 2 a) härstammande från renässanstiden. SvFmT 11: 153 (1901). —
-GLAD. (i vitter stil, tillf.) präglad av den glädje som utmärkte renässansen. Ahlgren Veckopr. 168 (1940). —
-HOV, n. (hov som liknar ett) hov under renässanstiden. Johans hof var ett äkta renässancehof. Schück SvLitH 498 (1890). —
-KARAKTÄR. renässansartad karaktär.
1) till 2, om karaktären hos en människa; äv. konkret, om renässansmänniska. Boëthius HistLäsn. 2: 366 (1898).
(2, 3) -KONST. om konsten (se konst 4) under renässanstiden l. konst (se d. o. 4 b) från denna tid l. i renässansstil. Nyblom i 3SAH 5: 121 (1890). —
(2, 3) -KONSTNÄR~02 l. ~20. konstnär från renässanstiden; konstnär vars konst är präglad av renässansens stil. FinBiogrHb. 1988 (1903). —
-KULTUR. om kulturen under renässanstiden l. kultur med utpräglade renässansdrag. Romdahl NordeurBildK 158 (1926). —
(2, 3) -LYNNE. lynne (se d. o. 1 b, 2) med utpräglade renässansdrag; jfr -karaktär 1 o. 2. SvSlöjdFT 1923, s. 141. —
-MAN ~man2. jfr -människa. Schück SvLitH 213 (1886). (Stiernhielm) var ingen smulgråt och skolfux, utan en saftfull renässansman. Karlfeldt Tank. 145 (1928). —
(2, 3) -MOTIV. litterärt l. konstnärligt motiv från renässanstiden l. av det slag som brukades under renässanstiden. Hahr ArkitH 389 (1902). —
(2, 3) -MÅLARE. målare från renässanstiden; målare vars måleri präglas av renässansens stil. Eichhorn Stud. 3: 116 (1881). —
(2, 3) -MÅLERI. måleri från renässanstiden; måleri präglat av renässansens stil. Eichhorn Stud. 3: 129 (1881). —
-MÄNNISKA. människa från renässanstiden; människa som är präglad av renässansens åskådning o. livsstil (särsk. av frodighet o. livsbejakelse). Boëthius HistLäsn. 2: 367 (1898). Grimberg VärldH 6: 467 (1935). —
-ROMAN, r. l. m. roman från renässanstiden; roman i renässansens stil l. med motiv från renässanstiden. 2NF 34: Suppl. 836 (1923). —
-RÖRELSE. om renässansen ss. en andlig l. kulturell rörelse; i sht i sg. best. Hahr NordeurRenässArkit. 10 (1927). —
-STIL. [jfr t. renaissancestil]
1) (mera tillf.) till 2, om litterär stil som brukades i l. var karakteristisk för renässansens litteratur l. som har sin förebild i denna tids stil. PT 1902, nr 115 A, s. 3 (om d’Annunzios stil).
2) konststil som utbildats under renässansen; särsk. om en viss stil inom målarkonsten o. arkitekturen, kännetecknad bl. a. av en viss påvärkan från antika mönster; jfr renässans 3. 1633 (byggdes) Gustaf II Adolfs grafkor i renaissansstil. Brunius Resa 1849 544 (1851).
(2, 3) -TRÄDGÅRD~02 l. ~20. trädgård från renässanstiden l. i renässansens trädgårdsstil. SvSlöjdFT 1906, 1: 3. —
-ÅLDER(N). (numera mindre br.) renässanstid(en). Wirsén i 3SAH 7: 123 (1892). Söderhjelm ItRenäss. 152 (1907).
Spalt R 1169 band 22, 1957