Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REPIG re3pig2, äv. (i vissa trakter) RIPIG ri3pig2, adj. -are.
Ordformer
(rep- 1805 osv. rip- 1834—1954)
Etymologi
[jfr nor. ripet; avledn. av REPA, sbst.1]
som har en repa l. repor, på l. i vilken det finns en repa l. repor, full av repor, repad. Nordforss (1805). Den gamla, ripiga mahognychiffonjén. Siwertz Flan. 46 (1914). — särsk.
a) skråmig, rispig; full av revor l. sprickor l. dyl. Hallin Hels. 2: 785 (1885). De .. repiga rullgardinerna. Siwertz JoDr. 21 (1928). (Han hade fallit ned för en sluttning) Ögonblicket därpå dök hans ansikte upp, jordigt och ripigt. Trenter Rop. 232 (1954).
b) (tillf.) streckad, fårad l. dyl. Hans skägglösa, repiga ansikte såg mycket äldre ut än kroppen. Lindström JTengbÖ 10 (1923).
Avledn.: REPIGHET, äv. (i vissa trakter) RIPIGHET, r. l. f. LoW (1911).

 

Spalt R 1211 band 22, 1957

Webbansvarig