Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
REPULSIV rep1ulsi4v l. re1-, stundom 40~1 l. 30~2 (repullsi´v Dalin), adj.; adv. -T.
1) motsv. REPELLERA, v.2 1: som innebär ett repellerande; som har förmågan att repellera l. stöta bort ngt l. ngn, repellerande, tilbakastötande, bortstötande. Pfeiffer (1837). — särsk.
b) (i sht i vetenskapligt fackspr. o. i vitter stil) motsv. REPELLERA, v.2 1 b; äv.: frånstötande o. d. Fröding Eftersk. 2: 127 (1894, 1910). De stora dispositionerna av museer och de torra fasaderna äro ofta repulsiva i förhållande till besökaren. SvD(A) 1933, nr 50, s. 20.
2) (†) motsv. REPELLERA, v.2 2: som driver bort svullnad l. infektion l. varbildning o. d. En repulsiv binda. TLäk. 1833, s. 317.
3) (†) allmännare, om handling o. d.: varmed ngn driver bort ngt l. värjer sig l. gör motstånd l. dyl.; jfr REPULSION 2. (Rättvisan) uppenbarar sig .. såsom försvarande i den repulsiva kraftyttring, hvarigenom någon afvärjer en annans intrång inom sin rättssfer. Nyblæus Straffr. 74 (1879).
-KRAFT. [jfr t. repulsivkraft]
2) (†) till 2: förmåga l. kraft att driva bort svullnad l. infektion l. dyl. Iskallt vatten och is (användes) .. för att .. upväcka repulsivkraften i det inre (hos den sjuke). TLäk. 1833, s. 102.
Spalt R 1267 band 22, 1957