Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RESEN re3sen2, adj. -set, -sne, -sna.
Ordformer
(förr äv. rees-)
Etymologi
[sv. dial. resen, raisen; utvidgning av RESE, adj., av samma slag som HARMSEN, LEDSEN m. fl. i förh. till HARMSE, LEDSE osv.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som på grund av utmärgling har svårighet att kunna resa sig på benen; vanl. allmännare: utsvulten, utmagrad, utmärglad; vanl. om (hus)djur (särsk. häst l. nötkreatur), stundom äv. (i sht skämts.) om människa. UHiärne Vitt. 25 (1668; om dragdjur). Rålamb 13: 84 (1690; om får). Då .. (arrendatorn) kommer til godzet swånger och resen, blijr han innan några åhr feet, full och rijk. Hiärne 2Anl. 316 (1706). Prelaterne (Peder Sunnanväder o. mäster Knut) .. sattes bakfram på resne hästar, at föras baklänges in igenom Stadsens Norra Port. Celsius G1 1: 290 (1746). Resen appellatur pecus præ macie adeo languidum, ut pedibus insistere ægre valeat. Ihre (1769). KronobgLT 1838, nr 11, s. 3. Lundell (1893).

 

Spalt R 1371 band 22, 1957

Webbansvarig