| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RESISTENT res1istän4t l. re1-, adj. -are. n. o. adv. =.
(i sht i fackspr.) som förmår motstå l. uthärda angrepp l. påvärkan av ngt l. påfrestning(ar) o. d., motståndskraftig (mot ngt). LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 86. (Sjönötens fruktstenar) äro mycket resistenta mot förruttnelse. MosskT 1890, s. 16. Metallisk nickel är tämligen resistent mot inverkan af atmosfärens beståndsdelar. 2NF 19: 934 (1913). Frosthärdiga och mot sjukdomar resistenta (potatis-)sorter. UNT 1935, nr 242, s. 4. Fåhræus LäkH 3: 229 (1950). — särsk.
a) i sht med. om person l. människokroppen l. organ o. d. i människokroppen: som förmår motstå l. uthärda angrepp av sjukdomar l. bakterier l. virus o. d. Sundberg Mikroorg. 195 (1896). Enstaka individer visa sig resistenta mot en sjukdom. Petrén EpidSj. 14 (1926).
b) geol. om del av jordytan o. d.: som förmår l. förmått motstå de bärgskedjebildande rörelserna i jordskorpan, som utgör ett resistensområde. Ramsay GeolGr. 269 (1909).
Spalt R 1418 band 22, 1957