Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RESONANT re1sonan4t l. res1-, l. -ωn-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. resonant; av t. resonant, bildat till lat. resonans (se RESONANT, adj.) o. tidigast använt av den tyske fysiologen E. W. Brücke 1856 i bet. 1 med tanke på att ifrågavarande språkljud bildas med näsresonans]
språkv.
1) (†) nasal konsonant. Landsm. 1: 19 (1879). Nyström Talorg. 20 (1888). jfr: En nasal .. Stundom olämpligt kallad ”resonant”. Noreen VS 1: 375 (1905).
2) (numera mindre br.) allmännare: språkljud som får sin specifika karaktär väsentligen gm resonans (se d. o. 1 slutet) i ansatsröret; språkljud vid vars bildning ansatsröret bl. l. huvudsakligen tjänstgör ss. resonansrum för det mellan stämbanden bildade ljudet. Till resonanterna höra .. a) rena vokaler, b) nasalerade vokaler, c) nasaler (konsonanter). NF 13: 955 (1889). Noreen VS 1: 383 (1905). 2SvUppslB 16: 687 (1950; i referat av A. Noreens indelning av språkljuden). —
Avledn.: RESONANTISK, adj. (föga br.) språkv. till 2; om språkljud: som utgör en resonant. 2NF 17: 326 (1912). —

 

Spalt R 1453 band 22, 1957

Webbansvarig