| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RESPIRERA res1pire4ra l. räs1– l. re1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr RESPIRATION.
1) (numera bl. i fackspr., i sht med.) andas (se d. o. 1, 2); äv. tr., med obj. betecknande luft o. d. Hon är förbunden til at betiena sig af samma luft, som de (dvs. enkla människor) respirera. Kling Spect. Nn 3 b (1735). Det är redan nämdt, .. på hvad sätt hon (dvs. honan av virveldykare) respirerar. VetAH 1770, s. 336. Rosendahl Bot. 211 (1902; om växter). Tidigare gafs ofta etern i s. k. ”sluten” mask .. ur hvilken pat(ienten) fick respirera under inskränkt lufttillförsel. LbKir. 1: 430 (1920).
2) [jfr motsv. anv. i fr. o. lat.] (†) andas ut (se d. o. 2), pusta ut, hämta andan; särsk. bildl.; jfr ANDAS 5. (Gm freden) kan och omsider thetta wårt af sig komna fäderneslandh respirera och till kraffter igen komma. Gustaf II Adolf 111 (1614). Äfter mycken oro vid juhltiden, får jag nu först respirera. Linné Bref I. 2: 330 (1771). Rosenstein 3: 313 (1788). Dalin (1871).
3) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) bildl. (jfr 2), = ANDAS 7 b. Nu fick jag ditt andra Bref, som mycket fägnar mig för det goda humeur och den hälsa det respirerar. Kellgren (SVS) 6: 270 (1790). — Anm. Hos Biurman Brefst. 171 (1729) anföres för ordet äv. bet.: erinra sig.
Spalt R 1480 band 22, 1957