Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RESULTATIV res1ultati4v l. re1s- l. räs1-, l. 01—, l. 400~1, äv. 300~2 l. 03—, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. n., best. -et, pl. =, i sht förr äv. -er.
Etymologi
[till RESULTAT l. RESULTERA]
språkv.
I. adj.; om ord (l. ett ords innebörd): som anger resultatet av ngt. Ett resultativt verb. Noreen VS 5: 362 (1908).
II. sbst.: ord med resultativ innebörd. Noreen VS 5: 229 (1906).

 

Spalt R 1523 band 22, 1957

Webbansvarig