| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RIDDERLIG rid3erlig2, adj. -are. adv. = (†, Sigfridi K 1 b (1619), Ps. 1695, 291: 3), -A (†, ASimonis SiälÖrt. Y 12 a (1586), Borg Luther 1: 379 (1753)), -EN (i högre stil, Tegel E14 212 (1612) osv.), -T (Atterbom Minn. 586 (1819) osv.).
1) (†) om staty: som föreställer en ryttare; jfr RIDDARE 1. En Ridderlig ärestod wardt til Theoderiks heder uprest utan för slottet (i Konstantinopel). Lagerbring 1Hist. 1: 560 (1769).
2) (om ä. förh.) motsv. RIDDARE 2: som tillhör l. gäller l. hänför sig till l. har avseende på (en) riddare; som utmärkes av riddarväsen; äv.: som består av riddare; förr äv. (om person): som är riddare. Ridderlig värdighet. Ridderligt namn. Ridderliga förmåner. G1R 1: 51 (1523). Alle gamble ridderlige och Adelige Slechter här i riket. RA I. 2: 926 (1590). Wäledle, wälbördighe, wälborne och Ridderlige persooner. Girs Edelh. A 5 a (1627). Adelige och Ridderlige Begrafningar. Peringskiöld MonUpl. 192 (1710). De ridderliga tecknen, svärd och sporrar. Fahlcrantz 1: 33 (1835, 1863). Den egentliga ridderliga perioden i Sverige. Löfqvist Riddarv. 83 (1935; om folkungatiden). jfr (†): Wid alla de dyra Jungfrur, som ridderligen blifvit bortröfvade alt ifrån Helenæ tid. Dalin Arg. 1: 287 (1733, 1754); jfr 3. — särsk. (närmande sig l. övergående i 3) i sådana uttr. som ridderlig övning l. lek, om utövande av kroppslig färdighet (i tornerspel, fäktning o. d.) som riddare måste förvärva o. vidmakthålla; i sht förr äv. om övning i kappkörning under antiken. BtFinlH 4: 20 (1561). Alle Ridderlighe kropsens öfninger. Skytte Und. A 6 b (1604). Adlerbeth Æn. 173 (1804; om förh. under antiken). Schück VittA 7: 298 (i handl. fr. 1817; om tornerspel).
3) motsv. RIDDARE 2: som anstår riddare l. som utmärkes av sådana egenskaper som anstå riddare; stundom liktydigt med: framstående, präktig, lysande, stundom med: manlig, tapper; dels om person, dels om ngt sakligt, dels ss. adv.; i sht förr äv. om vetenskap: som bör tillhöra l. är av värde för adelsmäns utbildning o. d. Igenom .. sine Ridderlige .. bedrifter fick .. (konung Karl) thet nampnet .. hin store. Schroderus Sleid. 133 (1610). Han skulle ridderligen strijdha emot then Keysarmördaren Magnentium. Schroderus Os. 1: 419 (1635). Schola illustris för experimental-physiquen och andre ridderlige vettenskaper (skulle ev. inrymmas i riddarhuset). 2RARP 8: 545 (1734). Den ridderlige prins Erik Magnussons omärkta graf under altaret (i Uppsala domkyrka). Schück o. Lundahl Lb. 1: 118 (1901). Ridderskapet (i Polen), som .. (på 1700-t.) nästan fullständigt förlorat sin ridderliga krigaranda. HT 1925, s. 106. jfr (†): Ett Chor ridderligt genom min Farbrors frikostighet upplyst. CJLAlmqvist i 3Saml. 5: 151 (c. 1825). — särsk. om person: som har ädla tänkesätt o. ett höviskt uppträdande (på ett sätt som överensstämmer med riddaridealet); särsk. dels: storsint l. ädelmodig l. sveklös; dels: hjälpsam osv. mot de svagare o. mot damer; belevad, chevaleresk; äv. om handlings- l. tänkesätt l. yttrande o. d.: som präglas av l. ger uttryck åt sådana egenskaper; jfr RIDDARE 7, 8. Geijer I. 3: 39 (1809). (G. II A. var) den ädlaste, den ridderligaste, den älskvärdaste mannen i sitt rike. Tegnér (WB) 7: 127 (1832). (G. M. Armfelt) var .. de skönas riddare, mindre trogen än ridderlig. Tegnér Armfelt 1: 387 (1883). Hans ridderliga instinkt att alltid hålla med den ensamme. Alving SvLittH 3: 86 (1932). Hedberg DockDans. 238 (1955). — jfr ORIDDERLIG.
4) (†) motsv. RIDDARE 2: som uppträder ss. (l. vill ge sig sken av att vara) adelsman. Du Ridderlige Borgare eller Borgaraktige Riddersman. Dalin Arg. 1: 318 (1733, 1754).
5) (om fornromerska förh.) motsv. RIDDARE 6: som tillhör l. har avseende på (en) riddare. Cavallin 1: 505 (1871).
1) (†) till 2.
a) konkretare: riddarstånd; ridderskap, adelsstånd; äv.: riddarväsen. Den nu lefvande Ridderligheten. Dalin Arg. 2: 445 (1734, 1754). Mot medlet af 1400-talet utdog ridderligheten nästan i hela Europa; eller Borgareståndet uppkom, och började att med penningar regera verlden. SvLitTidn. 1813, sp. 361. De Geer Minn. 2: 251 (1892).
b) person tillhörande riddar- l. adelsståndet. Kung Arthur ock den tidens Ridderligheter. BrinkmArch. 2: 454 (1796). (Officeren) ville straffa mig för det jag vågade motsäga hans ridderlighet. Lemaire Gilblas 9 (1799).
2) (†; se dock b) till 3: egenskapen att vara ridderlig; särsk. övergående i bet.: (lysande) duglighet l. tapperhet l. manlighet o. d. Wijsdom och ridderligheet, / Thet är sann ähra och berömligheet. Rudbeckius Starcke D 6 a (1624). (Henrik V av England) thedde således sin Ridderligheet, at han ibland the tappreste Konungarna aff Engeland är til räknande. Brask Pufendorf Hist. 129 (1680). särsk.
a) (†) konkretare, om uppträdande l. handling l. lek o. d. som anstår (en) riddare l. som ger uttryck åt mannamod l. krigaranda o. d. Wår Härfar .. / .. har oss til dygdh och ähra / Låtet wäl tuchta och lähra / I alt ridderlighet öffua / Thet wårt standh kunne behöffua. Messenius Blanck. 14 (1614). Slagzmåhl och dueller .. som .. dårachtige .. män .. sökia .., hollandes sådan galenskap för en Ridderligheet. RARP 4: 244 (1649). (De tyska studenterna) hafva .. en slags ridderlighet för sig, som består däruti, at de .. ränna .. en värja .. igenom sina hattkullar. Leopold (SVS) II. 1: 125 (1781).
b) (fullt br.) motsv. ridderlig 3 slutet: egenskapen att vara ridderlig. Dalin (1855). En försyndelse mot ridderligheten, det är det enda brott, som aldrig blir tillgifvet. Heidenstam Folkung. 2: 202 (1907). Den dumma bluffen om fransmännens ridderlighet. Rogberg Portug. 51 (1931). jfr oridderlighet.
Spalt R 1767 band 22, 1958