Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RINGA, v.4; pr. ind. sg. -ar (KStobæus), sup. -t (Balck). vbalsbst. -ANDE (Brahe (: Ringende), Porath Pal. 1: A 1 b (1693), Humbla Landcr. 83 (1740)), -NING (Porath Pal. 1: E 2 b (1693)).
Etymologi
[av (det starkt böjda) t. ringen, vrida, brottas, strida (fht. ringan); jfr fsax. ūt-wringan, pressa ut, mlt., lt., mnl. o. holl. wringen, vrida, feng. wringan (eng. wring), vrida, samt sv. dial. vringla, vingla, vricka; i avljudsförhållande till VRÅNG]
(†)
1) brottas. Brahe Oec. 14 (1581; uppl. 1920). Kunskap vti ridande, fächtande och ringande. Humbla Landcr. 83 (1740).
2) kämpa (med ngn). (Jag) tror icke iag lärer slippa at skrifva consilia och recepter förr än iag just sielf ringar med döden. KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 59.
3) sträva (efter ngt). Tu haffuer lenge ringt ther effter. Balck Ridd. C 3 a (1599). Weise 27 (1697). jfr EFTERRINGA.
Ssgr (till 1, †): A: RING-KONST(EN). (ring- 1740 —c. 1755. ringe- 1737) [jfr t. ring(e)kunst] brottningskonst(en). Bliberg Acerra 416 (1737). Schultze Ordb. 2491 (c. 1755).
B: RINGANDE-KONST(EN). = ring-konst(en). Ehrenadler Tel. 236 (1723).
C: RINGE-KONST(EN), se A.
Avledn.: RINGARE, sbst.4, m. [jfr t. ringer] (†) till 1: brottare. Möller (1745; under athléte).
Ssgr (†): ringare-konst(en). [jfr t. ringerkunst] brottningskonst(en); jfr ring-konst(en). SedolärMercur. 3: nr 12, s. 7 (1731).
-skola, r. l. f. skola för undervisning i brottning. Ehrenadler Tel. 493 (1723).

 

Spalt R 2088 band 22, 1958

Webbansvarig