| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RISA ri3sa2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
a) sticka ned ris i jorden ss. stöd för (en växt, särsk. ärt); äv. med obj. betecknande åkern l. landet med växten i fråga; i sht i äldre ex. ofta svårt att skilja från b. Rosenhane Oec. 75 (1662). Ärter och .. (vissa) bönor måste risas eller störas. Berlin Lrb. 64 (1852). Han gick där och arbetade med att risa ett ärtland. Lagerlöf Länk. 42 (1894). IllSvOrdb. (1955). — jfr O-RISAD.
b) (i sht i fråga om ä. förh.) lägga ett lager av ris (stundom äv. halm) över (en åker l. odling, särsk. humlegård), täcka (åker osv.) med ris (resp. halm); jfr a, c. Brahe Oec. 97 (1581; uppl. 1920; med avs. på humlegård). (Somliga) rijsa honom (dvs. humlegården) med Tallerijsz, Ene- Granrijss eller Alelöf, hwilket gödher wäl. IErici Colerus 1: 362 (c. 1645). Risningen (av lin) sker dels med half alns långa klyftor, hvarpå läggas långa, smala och torra Vide-sprötar, eller Björke- och andra släta qvistar, .. dels (osv.). Alm(Sthm) 1769, s. B 3 a. LB 2: 380 (1900).
c) täcka över (ngt, särsk. mila) med (ett lager av) ris; jfr b. G1R 19: 103 (1548). Till att Rijsa mijlan brukas Ordinarij Gran Rijs och stundom ungh Biörkeskogh. BlBergshV 18: 97 (1687). Under sommaren vindfällda timmerträd skola .. uppläggas på ordentliga underlag samt .. risas för att skyddas från blåyta och sprickor. HandtvLBl. 1905, s. 28. HbSkogstekn. 644 (1922). — jfr O-RISAD.
d) strö ut hackat gran- l. enris över (golvet i ett rum l. marken); jfr e samt EN-, GRANRISA. Skurning, städning och risning på Gymnasium vid högtidligheten d. 15 Aug. VGR 1836, Verif. s. 160. Ett risat jordgolv (i lappkåtan). TurÅ 1946, s. 118.
e) (i folkligt spr. i vissa trakter o. etnol.) till prydnad förse vägen, där vid begravning liktåget skall dra fram, med granruskor, grangrenar o. finhackat gran- l. enris; särsk. i uttr. risa för liket; jfr d. FoF 1919, s. 7. Vid varje gård och stuga, som en likfärd drog förbi, brukade man (i södra Småland) risa för liket. Därs. 1929, s. 98.
f) (numera bl. tillf.) överkläda (ett föremål) med ris. Schultze Fisk. 140 (1778). Nedre tälnen bör .. risas, om noten skär för hårdt i bottnen. UpprFiskaren 61 (1847).
g) (numera bl. tillf.) förfärdiga l. åstadkomma (ngt) gm att sticka ned l. lägga ut ris l. sätta upp risvärk av ngt slag. Utan för Vassbotten sättes en enkel Katsa .. med risad landgård. VetAH 1753, s. 277. Då man anbragte snaran i något trångt ställe, där fågeln måste fram, eller själf anordnade ett sådant genom risning. Ekman NorrlJakt 192 (1910).
2) (i vissa trakter) motsv. RIS, sbst.1 4: rensa (skog, äng o. d.) från ris o. löv, räfsa bort ris o. löv från (ngt). (Då) hwar Een uprensat och rijsat sijna Ängiar. VRP 1690, s. 533. IllSvOrdb. (1955).
3) motsv. RIS, sbst.1 6, 7: bestraffa l. aga l. slå (ngn) med ris o. d., ge (ngn) ris; i sht om bestraffning av barn; äv. (i sht om ä. förh.) med refl. obj., om självbestraffning i botgöringssyfte. LPetri Kyrkiost. 36 b (1566; med refl. obj.). Hon .. war .. för stöldh widh rådstugu portten rijsader blefwen. ConsAcAboP 4: 495 (1679). Att risa .. (ett barn) på Långfredagsmorgon före soluppgången gör det godt och sedigt. Rydberg Magi 131 (1865). FoF 1940, s. 52. — jfr O-RISAD.
4) (i vitter stil) i bildl. l. oeg. anv. av 3.
a) i mer l. mindre tydligt utförd bild. Them (som Gud vill upphöja) plägar han först vthi en sorgeligh Schola vexera (dvs. plåga) och rijsa. Svart Ähr. 57 (1560). Folcke MannBerg. 62 (1924). — särsk. med obj. betecknande det som ngn straffas resp. straffar sig för. Då har iag späkt mitt Kiött, all onda Luster rjsat. Warnmark Sinnew. 15 (1687). Lohman Vitt. 384 (c. 1735).
b) motsv. RIS, sbst.1 8 b: (ss. ett straff l. en tuktan) bereda (ngn) lidanden l. bekymmer l. svårigheter o. dyl. l. hemsöka (ngn, ett folk) med ngt ont, t. ex. sjukdom, epidemi, krig o. d.; straffa, tukta, näpsa, slå; oftast med subj. betecknande Gud l. ödet; ngn gg äv. med saksubj.; i sht förr ofta i förb. med (ss. motsats till) lisa. LPetri ChrPina I 8 b (1572). Gudh för syndena skul så risar oss, at han gör oss siuka bådhe til krop och siäl. PErici Musæus 2: 292 b (1582). Skal nu så skee, / At straff och Wee / På Synden måste falla, / Så rijsa här, / Och lijsa ther. Ps. 1673, s. 221; jfr Ps. 1937, 283: 4. Gudh hafwer rijsatt honom medh 2 Blinda Barn. VDAkt. 1702, nr 44 (1701). Ensamheten risar dig hårdare än gisslet i cellen. Knape BiskThom. 39 (1917). Du risar mig med din likgiltighet. Krusenstjerna Pahlen 4: 238 (1933). — särsk. med obj. betecknande det som ngn straffas för. At hugna dygden och risa lasterna. Mörk Ad. 1: 318 (1743).
c) motsv. RIS, sbst.1 8 c; med person- l. sakobj.: (be)straffa l. näpsa med ord; klandra, tadla; kritisera; äv. abs.; ofta i förb. med (ss. motsats till) rosa l. (i sht förr) lisa. Wieselgren SvSkL 3: 456 (1835). (Prästen) var en verklig gudsman, som både kunde risa och lisa med ordet. Wigström Folkd. 1: 167 (1880). Socialministern rosar och risar tredje statsmakten. SvD(A) 1928, nr 90, s. 18. I kapitlet Omedelbarhet .. risar författaren den tankelättja, som nöjer sig med ett fåtal ord för de mest skilda begrepp. PedT 1947, s. 9.
d) (†) motsv. RIS, sbst.1 8 d: ge (fiende o. d.) ”stryk”, ”klå”, näpsa; äv. med obj. betecknande fientligt våld. Gud .. / Wille Ehr Majestät än allskyns nåde bewijsa / Til at Ryszarnas häftiga wåld än widare rijsa. Geisler Fägnet. Dedik. 3 (1709). Regenten vi prisa, / För anstalter visa, / At Fienden risa. VidTornSp. 29/5 1777, s. 4.
e) (mera tillf.) med saksubj. o. sakobj.: piska (ngt) ss. med ett ris. (Hagelovädret) risar obarmhärtigt stickelbärsbuskarnes nya, mjuka blad. Rosenius Naturst. 6 (1897).
RISA NED 10 4 l. NER4. till 1 c: täcka över (ngt) med ris (för att dölja det); särsk. jäg. med avs. på nedlagt villebråd. Strindberg HögreR 212 (1899). Sedan risade han ner liket att icke vilda djur skulle rifva’t. Dens. NSvÖ 1: 65 (1906). Engström Nak. 45 (1934). jfr nedrisa. —
RISA UPP10 4, äv. OPP4. [jfr klå upp o. d.] (mera tillf.) = risa, v.2 3. GHT 1894, nr 300 B, s. 1. Heidenstam Birg. 35 (1901).
1) till 3; särsk. (förr) om bödel som utförde rättslig bestraffning med ris. Juslenius 442 (1745). Hans rygg var randad af röda och blåröda strimlor och ärr efter de sår risarens spön ristat där. Ahrenberg Hih. 133 (1889). Gunterberg Hjälpr. 1: 369 (1896).
2) (mera tillf.) till 4. särsk. 4 b l. c. Törnblom Livsöd. 96 (1915). En mänsklighetens rosare och risare. Randel Myrrha 16 (1917).
Spalt R 2143 band 22, 1959