Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RISSLA ris3la2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ressl- 1917. risl- 1894—1899. rissl- 1892 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rissla, rissel, finlandssv. dial. resla, slädkorg; av fin. resla, släde, av ryska kresla, slädkorg, pl. av kreslo, länstol, sammanhörande med lit. krė´slas, stol; i-vokalen kan (liksom formen rissel i sv. dial.) möjl. bero på anslutning till RISSEL, sbst.2]
i Finl. o. övre Norrl. nyttjad båtlik åksläde (med kuskbock o. med sidor bestående av spjälvärk), i vilken man färdas i mer l. mindre liggande ställning. Heurgren Polc. 27 (1892). Nedbäddad i risslan. TurÅ 1913, s. 152. Rissla, världens behagligaste fortskaffningsmedel. Engström Hemsp. 215 (1921). SmnställnKrigsmat. 1: 96 (1942). — jfr FINN-, NORRBOTTENS-, NORRLANDS-RISSLA.
Ssg: RISSEL- l. RISSLE-SLÄDE. rissla. OoB 1892, s. 557. VästerbK 1927, nr 151, s. 6.

 

Spalt R 2161 band 22, 1958

Webbansvarig