| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RITSA rit3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (avsiktligt åstadkommen) ritsad linje l. skåra i ytan av ngt (särsk. i mer l. mindre hårt o. jämnt föremål), rits. Muscus-uplösningen (fäster sig), med en fast osynlig Rost, uti de finaste Damasceringens ritsor. Rinman JärnH 816 (1782). Genom ritsor som göras i barken intill splinten (på granen), utflyter kåda. Ström Skogsh. 59 (1830). Gitter äro plattor med ytterst fina parallella springor eller ritsor. Ramstedt o. Gleditsch 52 (1917). Han gjorde en ritsa med en spik i väggen. Lo-Johansson Analf. 14 (1951). — särsk. (numera bl. tillf.) om rispa i huden vid skyddsympning mot koppor o. d. PH 6: 3912 (1756). Rosenstein BarnSj. 176 (1764).
2) (numera bl. mera tillf.) om mer l. mindre oregelbunden spricka l. springa l. reva, antingen utgörande en naturlig bildning l. åstadkommen gm olyckshändelse l. skadegörelse l. nötning o. d.; äv. om på liknande sätt uppkommen repa o. d. (o. i denna anv. utan bestämd avgränsning från 1). En ritza uti kläder. Möller (1745; under accroc). Men som benstycket redan var Trepanerat, samt hade ritsor, och materien således fritt utlopp (osv.). VetAH 1749, s. 69. (Fajans) fri från sprickor och ritsor. Stråle RörstrMariebg 154 (i handl. fr. c. 1760). (På överkäksbenets gomutskott finnes) en fin riza eller springa som begynner .. från båda käkbenens förening .. och böjer sig mot den skiljeväggen som är emellan 2:dra och 3:dje alveolus. Florman Anat. 1: 159 (1823). S. k. urbränningar, d. v. s. små, till en början nästan omärkliga ritsor i de mot hvarandra anliggande ytorna, de s. k. tätytorna (på eldvapen). 2NF 30: 776 (1920). — särsk. (†) om fin spricka l. rämna i bärgart, lossna (se LOSSNA, sbst. 1). (Bärgarten) ligger i medelmåttigt tjocka hvarf .. och afdelas med fina aflösningar eller ritsor. Hisinger Ant. 4: 224 (1828). Därs. 7: 30 (1840).
Ssgr, se rits, sbst.2 ssgr.
Spalt R 2211 band 22, 1958