Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROCKA rok3a2, sbst.5, förr äv. RORKA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(rocka (-å-) 1680 osv. rorka c. 1600)
Etymologi
[sv. dial. rocka, rodnad på himlen, rost på säd, rålka, rost på säd, råck (med cirkumflekterad accent), myrjord; av ett fsv. roþka, till det avljudsstadium av stammen i RÖD, adj., som föreligger i RODNA; jfr nor. dial. rokka, rost, tecken på järn i jord l. vatten. — Jfr RACKA, sbst.4, ROCKA, v.1, RODGA, ROSKA, RUGGA, sädesrost]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) rost som avsätter sig ur järnhaltigt (käll)vatten; jfr RACKA, sbst.4 1, RODGA 1. Hiärne Suurbr. 13 (1680).
2) mer l. mindre rödaktig l. rostfärgad jord. Rosenius SvFågl. 4: 155 (1933).
3) sädesrost; äv. allmännare, om likartade sjukdomar på säd; jfr RACKA, sbst.4 2, RODGA 2, ROSKA, RUGGA. Rorka är thenn rodhgan som kommer i Sädheskornet, utaf fuchten som drifver ur när mykin dimba är om Jacobsmessotijdh. Bureus Suml. 43 (c. 1600; rättat efter hskr.). Hellström NorrlJordbr. 351 (1917). Västerb. 1941, s. 135.
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (2) ROCK- l. ROCKE-JORD. (rock- 1768. rocke- 1747—1952) mer l. mindre rödaktig l. rostfärgad lös jord l. mylla (bestående av multnade växtdelar o. d.); ljungjord; jfr ruckjord. Råckejord sågs vid Nors Kyrka i åkrarna. Linné Vg. 240 (1747). Rinman (1789). OrtnVärml. 9: 231 (1952).

 

Spalt R 2323 band 22, 1959

Webbansvarig