| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
ROPARE rω3pare2, m.||(ig.), om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (utom i b numera bl. tillf.) motsv. ROPA 1 o. 2: person (man) som ropar. Linc. O 2 a (1640). Som man ropar i skog, så svaras roparen åter. Nicander GSann. 101 (1767). Nog ropade jag också an, men ingen ropare kan väl höras öfver forsen dernere. Wacklin Minn. 1: 55 (1844). Hemmer Helg 50 (1929). — särsk.
a) (†) motsv. ROPA 2 h, om person som mer l. mindre offentligt, högljutt l. ivrigt talar om l. förkunnar ngt l. ger ngt tillkänna l. ger uttryck åt sin mening om ngt, förkunnare o. d. Iagh seer (wil Herren Gudh .. säya) huru dieffuulen .. skal idher föreslå annor medhel och wäghar, at komma til migh, och stora ropare oc medhåld haffua. .. Ther skal komma Mahometh .. och skal ropa, I skolen höra hans Alcoran. PErici Musæus 2: 363 b (1582). Att befästa .. (adelsståndet) derigenom att det gjordes ärftligt, är visserligen ingen så orimlig idé som nyare tiders ropare påstått. Geijer I. 5: 161 (1811). Vishetens Ropare. JGOxenstierna 5: 588 (1817). — särsk. motsv. ROPA 2 h β, om person som ger uttryck åt sitt missnöje med l. ogillande av ngt l. som klagar över ngt. Monge ropa och skriya ther offuer, at nogra föruandlingar göras med the ting, ther .. long tijd haffua warit j brwk. .. tesse ropare haffua stoort .. anseende. LPetri Wijgd. A 1 b (1538). Dens. Exorc. E 2 b (1562).
b) (i sht om ä. förh.) om person som har ss. uppgift l. yrke att utropa kungörelser l. order l. att tillkännage ngt o. d., utropare; förr äv.: härold o. d. Xerxes .. stälde på högderne Ropare, som på en dag kunde fortplanta en tidning 30 dags-resor. Rabbe PVetA 1770, s. 52. Nästa morgon drog en kunglig ropare genom landet och kungjorde, att det skockat sig timmerbråtar i älfven. Cavallin Kipling Emir. 93 (1898). ”Roparne” (stå vid timmersorteringen) på sin brygga. De skola vända hvarenda pinne och ropar dess märke. Hülphers Timmer 205 (1906). Söderblom ÖversRelH 78 (1912; om muhammedansk böneutropare). jfr (†): (Kalmars) så kallade Ropare, hvilka til Fångarnes betäckning til och ifrån Slottet och vagt under Rättens sammanträde nyttjas. TörngrenMål. 133 (1801). — jfr BÖNE-, TIMME-ROPARE. — särsk. ingående i l. utgörande personnamn (i ex. från äldre tid). Saliige Morten Ropares dott[er]. 2SthmTb. 3: 304 (1565).
2) motsv. ROPA 4 c: auktionsutropare, auktionsropare. Roparen skrek och sade qvickheter i sitt anletes svett. Hedenstierna StutaP 72 (1899). Roparen höll upp en bunke med en stor ostkaka och fordrade bud. Moberg Sedebetyg 356 (1935). — jfr AUKTIONS-ROPARE.
3) kyrkohist. person som tillhörde en viss, pietistiskt färgad, extatisk religiös rörelse som uppstod i Västergötland o. Småland 1839 o. därifrån spred sig till vissa andra delar av Sv.; jfr ROPA 1 j samt PREDIKARE 2 c. SmndrRopRöst. 35 (1843). (Predikanterna) nämndes ”Ropare” af det skäl, att, när de grepos af Andens kraft och ingifvelse, ”öfverföllos de af krampaktiga skakningar och ropade högljudt till Gud och till sina åhörare”, förmanandes dem till bot och bättring. KyrkohÅ 1913, s. 49. ”Roparna” i Närke på 1840-talet. Redelius (1935; boktitel).
4) (†) motsv. ROPA 2 i, i uttr. den inre roparen, den inre rösten i människan, samvetets röst. Tegnér FilosEstetSkr. 190 (1808).
5) trattformigt redskap genom vilket man ropar för att göra sig bättre hörd på avstånd, megafon, talrör. PH 5: 3613 (1754). IdrIMar. 1935, s. 89. — jfr SILVER-, TIMMERMANS-ROPARE.
(1) -VISA, r. l. f. (förr, i Finl.) folklor. visa l. ramsa varmed en friare kallade på den kvinna han friade till. Hembygden- (Hfors) 1911, s. 33.
ROPERSKA, f. (mera tillf.) kvinnlig ropare; särsk.
Spalt R 2457 band 22, 1959