| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
ROSSLA ros3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Schroderus Comenius 956 (1639)), -ANDE; -ING, sbst.1; -ARE (se d. o.); jfr ROSSEL, sbst.2
1) om människa l. djur: vid andning (l. tal l. skratt o. d.) åstadkomma ett rasslande l. skrapande ljud gm att luften endast med svårighet passerar genom luftvägarna, särsk. på grund av förekomst av slem l. blod l. vätska o. d. i dessa (ofta om döende med försvårad andhämtning); äv. i fråga om frambringande av andra, liknande ljud (t. ex. snarkning, harkling); stundom äv. med sakligt subj. (betecknande lunga l. sår i lunga o. d.); äv. opers.: (det) uppstår l. frambringas l. höres ett sådant ljud; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i utvidgad anv., om röst l. andhämtning o. d.: som utmärkes av l. är förbunden med rosslande). Then dödelige Roszlan är ett serdeles tilfall, för them i siältoganom stadde. Schroderus Comenius 956 (1639). Somblige (druckna) .. wråla och skråla, rosla och rackla. Fernander Theatr. 25 (1695). Tå (dvs. om du gifter dig med en gammal man) blir tin sängefrögd, at honom rossla höra, / Och med en snarckesömn tin nattero förstöra. Kolmodin QvSp. 1: 478 (1732). Djupt rosslar såret i bröstet (på den döende drottning Dido). Adlerbeth Æn. 103 (1804). Det rosslade i rösten, / och ur mun kom blod. Fröding Stänk 84 (1896). En gammal dam med rosslande andhämtning. Hedberg Blomb. 136 (1953). jfr DÖDS-ROSSLING. särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) ss. anföringsverb: säga l. ropa o. d. (ngt) med rosslande röst. Wetterbergh Penning. 156 (1847). Martinson KärlekKr. 65 (1947). jfr FRAM-ROSSLA.
b) (mera tillf.) refl., med bestämning uttryckande resultatet av rosslandet. (Hon) satt der (dvs. vid sjukbädden) i långa nätter, / hörde lungan fåfängt sig rossla fri. Tavaststjerna NVers 83 (1885). Jag är rädd för att ligga och plågas länge, och långsamt rossla mig till döds. VBenedictsson (1888) i 3SAH LX. 2: 381.
c) (numera bl. tillf.) i p. pr. med adjektivisk bet., i utvidgad anv., om r-ljud, liktydigt med: velar l. uvular, ”bakre”. Det skorrande k-ljudets öfvergång till det djupt rosslande r. Suomi 1845, s. 301.
d) oeg. l. bildl., om ngt sakligt: frambringa ett ljud som påminner om l. tänkes ss. rosslande. Pipverket (i en kyrkorgel) rosslade och hostade. Strindberg Skärk. 75 (1888). Dertill sucka och rossla våra (västerländska) nätter nästan alltid. Heidenstam End. 284 (1889). Den gamla moraklockan .. slog nu sex med sitt trötta, rosslande slagverk. Levertin Magistr. 109 (1900). Plötsligt rasar med en titanisk rossling hela förskeppets plankmassor. Martinson Kap 33 (1933).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om vissa djurläten.
a) om svin: grymta. (Renarna) äro rädde för .. Svinen när the råssla. Broman Glys. 3: 234 (c. 1730). Högberg Vred. 2: 198 (1906).
c) om enkelbeckasin: ge ifrån sig ett karakteristiskt gnäggande ljud. Broman Glys. 3: 432, 433 (c. 1740).
ROSSLA UPP10 4. (mera tillf.) särsk. i utvidgad anv., om (oartikulerat uttryck för) känsla, stämning o. d.: komma till synes i l. ta sig uttryck gm skrovligt (rosslande) skratt som liksom tränger upp (ur kroppens inre). Koch Arb. 210 (1912).
(1) -HOSTA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) hosta åtföljd av rosslande. Öfverläppen svullen, rosselhosta, starkt uppdrifna lymphatiska körtlar. LGBranting 3: 65 (1851). —
Spalt R 2533 band 22, 1959