Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUELSE rɯ3else2, r. l. f.; best. -en; pl. (numera föga br.) -er (Möller (1790, 1807), Bengtsson RödKrabbÖ 167 (1941)).
Ordformer
(ruelse (rw-) 1542 osv. rugelse 1572—1593. ruwelse 1540)
Etymologi
[y. fsv. rwgelse; jfr fsv. ryghilse samt ä. d. ru(g)else, d. ruelse; sannol. ombildning av mlt. rūwenisse (anträffat bl. i ssgn berūwenisse, bedrövelse, ånger), avledn. av mlt. rū(w)en, rouwen, bedröva, ångra, av fsax. hreuwan, göra ont, smärta, motsv. fht. riuwan, ångra (t. reuen), o. feng. hrēowan, ångra; samhörigt med mlt. rūwe, rouwe (se RUER) o. sannol. rotbesläktat med RÅ, adj., o. RYSA]
(numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse. KyrkohA 1931, s. 235 (1540). (Så länge) the så leffua, kommer aldrigh någhon tijdh j theras hierta någhor rett ruelse för theras synder. LPetri DialMess. 74 a (1542). (Fråga:) Huru många stycker höra til en sann Bättring? (Svar:) Twenne. 1. En sann ånger och ruelse öfwer Synden. 2. Tron på Christum. Swebilius Cat. 2: 89 (1689). Ruelse finnes hos alle missgierningsmän när de se sig ej kunna undgå straffet. 2RARP 12: 643 (1741). Få ruelse. Palmblad Norige 412 (1846). (Han) föll .. i en förskräcklig ruelse. Backman LjusnJakko 30 (1893). (Lucidor) är rusets och ruelsens skald som ingen i hans svenska samtid och som få efter honom. Karlfeldt i 3SAH 24: 124 (1909). Baksmällans ruelse. Lo-Johansson Förf. 52 (1957). — jfr SAMVETS-, SYNDA-RUELSE. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. visa ånger och ruelse, visa sig (djupt) ångerfull. När en .. Syndare, wijsar en alfwarlig ånger och ruelse, öfwer sin begångne Synd. Kyrkol. 9: 3 (1686). Höpken 2: 129 (1748).
b) (†) i sådana uttr. som ha ruelse, vara (djupt) ångerfull; ngts ruelse, ruelse över ngt; göra ånger och ruelse, ge prov l. bevis på sin ånger o. ruelse. Om han haffuer .. ånger och ruelse .. för sijn misgerning. LPetri KO 30 a (1561, 1571). Fast han barfotad giorde ånger och ruelse, så skulle ändå Porcius vara oblidkelig. Dalin Arg. 2: 169 (1734, 1754). Hade han fått lefva, så torde han nog kunnat komma til sina synders ruelse, och fått dö en salig död. Kellgren (SVS) 4: 195 (1781). Hafva en innerlig ruelse. Nordforss (1805).
Ssgr: A (i sht i vitter stil): RUELSE-FULL.
1) präglad av ruelse, ångerfull; med personligt l. sakligt huvudord; äv. ss. adv. (Karmides), iklädd skepnaden af en ruelsefull och botfärdig syndare. Rydberg Ath. 215 (1859). En skygg och dyster ruelsefull andakt. Dens. FilosFörel. 4: 48 (1878). Med ruelsefull stämma. VeckoJ 1918, s. 466. Form 1948, s. 36 (ss. adv.).
2) [jfr ruva, v.] (mera tillf.) i allmännare l. oeg. anv.: dyster, tryckande, tung. Dagen (ingick) mörk och ruelsefull. SvD(A) 1929, nr 323, s. 3. —
-FYLLD, p. adj. jfr -full 1. Santesson Atterbomst. 43 (1932). —
-KVAL. jfr kval 1 b. Johanson SpeglL 136 (1915, 1926). —
-TÅR. (ruelses- 1829) (numera bl. tillf.) tår som fälles i ruelse l. ånger. Arnell Moore LR 1: 93 (1829).
B (†): RUELSES-TÅR, se A.

 

Spalt R 2752 band 22, 1959

Webbansvarig