Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUFF ruf4, sbst.3, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. ruff, m. l. n.; jfr nor. dial. ruff, raskt tag, raskhet, dristighet, fart; av lt. ruff, snabb rörelse, ryck, till ruffen, rycka (till sig), stöta (se ROFFA, v.1). — Jfr RUFF, sbst.1, RUFFA, v.3, RUFFIG, adj.2, RUFFLA, v.1]
1) (i sht i vissa trakter, vard.) fart (se d. o. 8); energi, drift (se d. o. 5 f), driftighet, framåtanda, schvung, livskraft, kläm; ”ruter”; särsk. i sådana uttr. som ha ruff i sig, det är (ingen l. ingen riktig o. d.) ruff i ngn, sätta ruff i ngn l. ngt. Efter far sin har hon den ruff i sig, som skall vara medfödd, om den duger till något. Carlén Rosen 483 (1842). Han .. satte ruff i göromålen. Dens. Köpm. 1: 356 (1860). Om det vore litet ruff i oss. Alving FamS 211 (1919). IllSvOrdb. (1955).
2) [jfr d. i en ruf, nor. i en ruff; efter lt. in (d)en ruff] (†) i uttr. i en ruff, snabbt, i en handvändning, på ögonblicket. Schulthess (1885).

 

Spalt R 2754 band 22, 1959

Webbansvarig