Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUMINATION rum1inaʃω4n l. rɯ1-, l. 01—, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. rumination; av lat. ruminatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till ruminare, ruminari (se RUMINERA)]
1) zool. idisslande; tillf. äv. oeg., om liknande process hos fåglar. Ett slags inre rumination (i muskelmagen hos fåglar). Retzius BrFlorman 108 (1838). 2SvUppslB (1952).
2) (numera bl. tillf.) psykol. förhållandet att man förbereder en handling gm att i tankarna syssla med den l. att man går o. grubblar på l. överväger ngt. Dalin 702 (1871). PsykPedUppslB 2145 (1946).
3) i ssgn RUMINATIONS-VÄVNAD. —
Ssg: (3) RUMINATIONS-VÄVNAD. [jfr t. ruminationsgewebe samt ruminerad] bot. om vävnad som utfyller de veck som (hos vissa växter) tränga in i frövitan. KommentSvFarm. 1014 (1905).

 

Spalt R 2925 band 23, 1960

Webbansvarig