Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUMPEL, sbst.
Etymologi
[av ovisst urspr.]
(†) vid tillvärkning av mässingstråd: den grova tråd som bildas, då den mässingsremsa varav tråden framställes en gång gått igenom dragskivans grövsta hål. König LärdÖfn. 6: 57 (1747). Rinman 2: 1033 (1789). —
Avledn.: RUMPLARE, m. (†) arbetare som vid tillvärkning av mässingstråd utför den dragning varigm ”rumpel” framställes. Rinman 2: 1033 (1789).

 

Spalt R 2943 band 23, 1960

Webbansvarig