Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUMÄNSK rɯmä4nsk l. ru-, l. RUMÄNISK -mä4nisk, förr äv. RUMANSK l. RUMANISK, adj.
Ordformer
(-manisk 1878—1879. -mansk 1878—1904. -menisk 1880. -mänisk 1861 osv. -mänsk 1900 osv.)
Etymologi
[jfr t. rumänisch]
adj. till RUMÄN o. RUMÄNIEN. Rumänska språket. Rumänska folkrepubliken. Rumänisk folkpoesi. CVAStrandberg 2: 167 (1861). De rumänska trupperna ha fortsatt sin offensiv. NDA(A) 1917, nr 220, s. 7.
Avledn.: RUMÄNSKA l. RUMÄNISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. (om person) -or.
1) rumänsk kvinna. Björkman (1889). Wrede Rumän. 139 (1944).
2) [jfr t. rumänisch, eng. roumanish] det romanska språk som utvecklats ur det latin som gm romarnas erövring infördes i det gamla Dakien (under de första årh. e. Kr.) o. som nu talas av befolkningen i Rumänien (o. på vissa angränsande områden). Landsm. 1: 490 (1880). Wrede Rumän. 107 (1944). jfr dako-rumänska.

 

Spalt R 2947 band 23, 1960

Webbansvarig