| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUNDA (rundá Tersmeden Mem. 4: 192 (1763); i vers ∪ — Fatab. 1932, s. 37 (1671), Rydberg; — ∪ CMBellman), sbst.2 o. interj.; ss. sbst. r. l. m. l. f. (Tersmeden Mem. 4: 192 (1763), CMBellman) l. n. (Gyllenborg Vill. 60 (1721)).
(†)
I. sbst.: kort, smattrande musiksats som utföres (i allm. på blåsinstrument) l. trumvirvel som slås vid ngt festligt tillfälle, t. ex. till hälsande av ngn l. (i sht) vid utbringandet av en skål; skålvisa, skålmelodi; jfr FANFAR 1; möjl. äv. om livlig dansmusik av visst slag. Musicanter låter gå Runda. Fatab. 1932, s. 37 (1671). Den ene wil hafwa en sorgelig thon, en annan Runda, den tredie Dahledantzen, en annan Fransösk tact. Lindestolpe SuurbrKrafft 42 (1712). Fjärdedagen den 28 december kom hela vår musique med pukor och trumpeter kl. 10, då jag gaf dem ordres att vid de främmandes ankomst med en Rundá salutera. Tersmeden Mem. 4: 192 (1763). (Jag) proponerade .. H. M:ts skål under en Rundá af pukor och trumpeter. Därs. 5: 95 (1772). Trumslagarn lyfter pinnen opp / och slår sin runda glader. CMBellman (1794) i BellmStud. 7: 16.
II. interj., använd i dryckesvisor l. skålstycken o. d. Vill någon gräla, körs han ut; / Nej, kolka, sjung ”runda”! med öppen barm och trut. Rydberg Faust 55 (1876).
Anm. Se vidare beträffande ordets innebörd o. användning i sv. Norlind SvFolkl. 371 (1911) o. NDencker i Fatab. 1932, s. 36.
Spalt R 3017 band 23, 1960