| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUNKA ruŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. (i sht i vissa trakter) intr. (jfr II).
1) om föremål: på grund av ostadigt fäste l. lösa fogningar l. ojämnt underlag l. bristande stadga röra sig (något litet) hit o. dit l. vackla l. vagga l. gunga l. vicka l. vippa l. svaja l. svikta l. skaka o. d.; stundom svårt att skilja från 2. Schroderus Dict. 247 (c. 1635). Jorden bäfwade så at trän och hus darrade: och hwad löst war i husen runkade, skalrade och rördes af sin rum. Swedberg SabbRo 83 (1705, 1710). I Östergöthland har nyligen varit en häfftig Jordbäfning, så at husen hafva runkat. Quensel Alm(Sthm) 1731, s. 33. Hela skeppet knakar. / .. Skeppsmasten runkar: stupande hon brakar. MarkallN 2: 66 (1821). Tornet var .. så bofälligt, att det i blåst och stormväder runkade hit och dit. Hagström Herdam. 3: 289 (1899). Den stenplatta, som utgjorde nedersta trappsteget, var tydligen inte jordfast, för den runkade en aning, när hon satte sig på den. Lindgren MästBlomkv. 102 (1946). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av nor. dial. runka] (†) om skepp: gunga, vagga. Wårt Skepp thet kom i wrak; man såg thet liggia runka / Betyngt af siö och swall, och böria wilia siunka. Stiernhielm Jub. 49 (1644, 1668). Hans Skuta runckar starckt. Wexionius Sinn. 3: G 4 a (1684).
b) (†) mer l. mindre oeg., i uttr. dricka så glasen runka, för att beteckna ett livligt pokulerande; jfr 3 d o. II 1 c. Bark Bref 1: 79 (1703).
2) (numera föga br.) om föremål: sitta löst l. vara löst i fogningarna (så att det går lätt att rucka på det); jfr 1. Löss och runkand horn. Broman Glys. 3: 176 (c. 1730). Runkar en skruf i hjernan, stapplar strax förnuftet. Linné Vg. 157 (1747). Knifven runkar i skafftet. Lind (1749). Den sulan som derefter kännes, då man tar ned med spettet efter härdspången, ligger merendels lös och runkar. Rosborg StångjSmid. 22 (1809). — särsk. om tand. Lind (1738). Humbla Landcr. 441 (1740). Runeberg (SVS) 2: 24 (1824). Malakoff börjar smått runka, och Sebastopol törs jag ej lita på — Prostinnan hade så benämnt ett par sina oxeltänder. Bremer Fad. 19 (1858). Hammar (1936).
3) om kropp l. kroppsdel (jfr 2 slutet) l. person med avs. på kroppen l. ngn kroppsdel.
a) om ngns huvud l. kropp l. om person med avs. på huvudet l. hela kroppen: ofrivilligt skaka l. darra l. vagga (t. ex. på grund av ålderdomssvaghet); jfr c o. II 2 a. Hufvudet runkar på honom. Lind 1: 335 (1738). Hela kroppen runkar på honom. Lindfors (1824). Hufvudet runkar på honom af ålderdomssvaghet. Berndtson (1880). Östergren (1936).
b) (mera tillf.) om huvud: utföra avsiktliga huvudskakningar (ss. tecken på betänksamhet l. dyl.); jfr II 2 b. Gamla visa huvuden, nu sittande även på arbetsgivarna inom stat, kommun och landsting, började .. runka. Idun 1951, nr 21, s. 8.
c) (†) om person: (sitta o.) vagga med kroppen l. dyl.; jfr a. En Dräng .., den stadigt satt natt och dagh på en stool och runkade af och an. Rudbeck Atl. 3: 46 (1698). Fru Uggla (satt) i sitt lilla, vackert möblerade förmak runkande i en ländstol. Bremer Hertha 389 (1856).
d) (†) mer l. mindre oeg., i sådana uttr. som dricka l. dyl. så att öronen runka l. huvudet runkar, för att beteckna våldsamt drickande (jfr 1 b); få höra ngn så att öronen skola runka, för att beteckna att ngn får höra en ordentlig straffpredikan av ngn l. dyl. Hiärne Suurbr. 173 (1680). Sä’n han wackre Klunckar / Har tagit sig til Lijfz, at Hufwud något runckar. Brobergen 64 (1698, 1708). En häst och vildåsne får qväll och morgon klunka, / Och dricka sådan drick, at bägge öron runcka. Kolmodin QvSp. 1: 66 (1732). Du skall få höra mig, så öronen skola runcka på dig (säger fru Dåse till sin man). Missförståndet 40 (1740).
4) om person l. fordon: röra sig l. gå ostadigt l. vacklande l. raglande resp. (om fordon) förflytta sig under skakande l. slängande hit o. dit l. dyl.; om person äv.: färdas med ett fordon som rör sig på ett sådant sätt. Då man nu fram och tillbaks dem (dvs. ryttarna) runkande raglande finner. Strand NeliSuec. 41 (1753). Så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra bilar. Nordström Amer. 163 (1923). Vaggande, fullastade runkade höpråmarna över åkerstubben och upp på byvägarna. Browallius ParDagg 14 (1957). Han har hatten änna ner på näsrota, och så runkar han, när han går. Därs. 339.
5) (†) om klädesplagg: flaxa l. dyl. Meer runckade grå Jackan i mitt knäveek (vid flykten undan knektarna), / Än hu haa giort i nån Barnöhls leek. Tidfördrijf B 7 b (c. 1695). Dantza .., at Kappan runckar. Weise 292 (1697; uppl. 1769: flaksar; t. orig.: wackelt).
6) (†) åstadkomma l. ge ifrån sig ett dovt ljud; jfr RUNGA, v. 3. (Ljudet kan vara) klart eller dumt. .. Dumt kommer suagt till öron .. igenom Surlande och Skualpande. .. Eller igenom Runkande, såsom tå man wrijdher trädh moot trädh. Forsius Phys. 322 (1611).
II. tr. o. i uttr. runka på (ngt), i sht förr äv. (i bet. 2) med (ngt).
1) (i sht i vissa trakter) gm tryckning l. lirkande l. ruckande o. d. komma (ngt) att röra sig (något litet) hit o. dit l. att vackla l. vagga l. gunga l. vicka l. vippa l. svaja l. skaka, rucka på (ngt). Byttan (med glassblandningen) ställes då uti et kallt rum, at stå en tima eller något mera ..; men under den tiden runkas litet på byttan då och då. Warg 578 (1755). Med .. stryk-pinnan .. strykes (spannmåls-)måttet af; hvarvid man ser til, at ej måttet runkas. VetAH 1756, s. 279. När man mycket runkar på en tand, så faller hon omsider ut. Weise 2: 224 (1771). Runka på en spik. Sahlstedt (1773). En rund oformelig sten .., hvilken kallas Runkesten, .. och .. är så stäld i vigt på andra små stenar, at den med måttelig mans styrka kan runkas. Crælius TunaL 56 (1774). Runka på et träd. Widegren (1788). Runka på bordet. Klint (1906). — särsk.
a) i uttr. (sitta och) runka på en stol, (sitta o.) gunga på l. vicka l. vippa med en stol. Hambræus Erasmus B 5 b (1620). Östergren (1936).
b) (numera bl. mera tillf.) sätta (vagga) i rörelse. Det är ett gammalt ordspråk, som säger, att de, som runka på vaggan, regera verlden. Stridsropet 1884, nr 3, s. 1.
c) (†) mer l. mindre oeg., i sådana uttr. som runka på kappen l. kåsan o. d., icke låta dryckeskärlen stå, ”röra på glasen”, pokulera l. dricka flitigt; runka på tappen, tappa vin l. öl o. d. ur en tunna o. (flitigt) hälla upp därav, servera l. dricka vin osv.; jfr I 1 b. Hej Bröder stå på Knä, på Bränwjns-Kappen runka. Warnmark Epigr. K 4 a (1688). Runka på koson. Ullenius Ro § 121 (1730). Jngen tvifvel, at icke gubbarna som tidast runcka på kappen. Hallman Blacksta 25 (1748). Så runkas litet på tappen. Strand NeliSuec. 48 (1753). Granlund Ordspr. (c. 1880).
d) (†) bildl.: rucka på l. rubba (ngt) l. åstadkomma omvälvning med avs. på (ngt). Huru en Springer och Blackwell velat runka på Cronan .. och .. riket .. hotades med flere .. anläggningar. 2RARP 16: 591 (1747).
2) (i sht i vissa trakter) om person (l. annan levande varelse), med avs. på kroppen l. ngn kroppsdel, särsk. huvudet: låta (ngt) röra sig (något litet) hit o. dit, röra på l. vicka l. vagga med (ngt) o. d. See, de gamble gubbar kunna och runcka knäna i dantzen. Rudbeck Atl. 2: 306 (1689). (Vid tömningen av honungen, som sker gm munnen) runcka .. (bina) med hufvudet, snart til den ena snart til den andra sijdan. Triewald Bij 41 (1728); jfr b. Jonte han runkade / säfligt på nacken. Fröding Guit. 32 (1891). — särsk.
a) ofrivilligt (t. ex. på grund av ålderdomssvaghet) röra (huvudet) hit o. dit l. vagga l. darra l. skaka med (huvudet). Posten 1768, s. 19. En gammal gumma satt på bänken, och var så ålderstigen, att hon runkade på hufvudet. SvFolks. 315 (1849). Auerbach (1913).
b) avsiktligt skaka l. rista l. ruska på (huvudet), särsk. ss. uttryck för betänksamhet l. ogillande l. ss. ett nekande svar l. en varning o. d.; äv. i förb. med prep.-uttr. (inlett av åt l. över) som anger orsaken. Spegel GW 94 (1685). Florindo runckade på hufwudet och bedyrade högt, han hade en sådan ohöflighet intet förmodat. Weise 25 (1697). När våre Pelegrimer fingo se .. (de sovande), stadnade de, och runkade med hufvuden. Lagerström Bunyan 2: 215 (1727). Mången runkade betänksamt på hufvudet åt ett så lättsinnigt beslutadt parti. De Geer Minn. 1: 108 (1892). Mattson .. gick vidare, runkande sitt gråa huvud över slik skamlöshet. Siwertz Sel. 2: 113 (1920). Hon är så glömsk, lilla Dagny, sa mormor och runkade på huvudet. Heerberger NVard. 73 (1936). — jfr HUVUD-RUNKANDE, HUVUD-RUNKNING.
3) (starkt vard.) om man: gm avsiktlig retning med händerna av (könsdelarna) framkalla sexuell tillfredsställelse l. utlösning; ofta abs.: onanisera, masturbera. Heinrich (1814). Strindberg Brev 4: 334 (1884; i bild). Lundkvist Spegel 132 (1953).
III. (†) refl.: vagga med kroppen l. dyl. (Gubben) tog så varsamt ut kroken som han kunde, och satte denna underliga fisken (dvs. en s. k. havsmänniska) bak i båten, hvarest den satt och runkade sig fram och tilbaka, gret som et barn, och let alt för illa. Kalm VgBah. 149 (1746).
1) till II 1: gm skakning l. dyl. komma (ngt) att falla av. Dalin 1: 39 (1850). (Dalkarlarna hotade 1743 att) draga ut .. för att ”runka perukerna af herrarna i Stockholm”. Malmström Hist. 3: 4 (1870).
2) till II 2 b, i uttr. runka huvudet av sig, runka l. ruska på huvudet så att det faller av. SvD(A) 1931, nr 64, s. 8. —
RUNKA FRAM10 4. till I 4. Bellman SkrNS 1: 245 (1760; om person). Spårvagnen runkar fram längs Hantverkargatan. SvD(B) 1946, nr 244, s. 10. —
RUNKA LÖS10 4. till II 1: gm skakning l. dyl. komma (ngt) att lossna. Juslenius 108 (1745). Auerbach (1913). —
RUNKA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. (numera bl. tillf.) till II 1: gm skakning o. d. komma (ngt) att rinna ned l. falla ned l. omkull. Hög ert mål, / Och runka vinet neder. Wallenberg (SVS) 1: 68 (1773). Nordforss (1805). —
RUNKA OMKULL10 04. (numera bl. tillf.) till II 1: gm skakning l. dyl. komma (ngt) att falla omkull l. störta o. d. Weste (1807). Sehlstedt 5: 180 (1873). Auerbach (1913). —
RUNKA ÅSTAD10 04. (numera bl. tillf.) till I 4. Wargen .. runkadhe åstadh. Balck Es. 122 (1603). SvTyHlex. (1851, 1872).
Spalt R 3037 band 23, 1960