Publicerad 1960   Lämna synpunkter
RUSSLA rus3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr RUSSEL.
Ordformer
(rusl- c. 1785. russl- 1896—1927)
Etymologi
[jfr sv. dial. russla, ihopsamla avfall, röra om (i ngt), dundra, väsnas, rumla, slösa; jfr äv. d. rusle, rassla, skramla, röra sig (tungt o. osäkert o. d.), nor. dial. rusla, gå sakta, nyisl. rusla, rota l. röra om (i ngt), slösa; möjl. (åtminstone delvis) till den rot som föreligger i d. ros, avfall, skräp, nor. dial. rus, skal, avfall (se RUSKA, v.3), delvis möjl. dock till den rot som föreligger i isl. rosi, stormby (se RUSK, sbst.5, RUSKA, v.2)]
1) (†) röra sig under frambringande av ett rasslande l. prasslande ljud; anträffat bl. om vind: susa. En enslig nordan ruslar tyst / Igenom all Naturens natt. Thorild (SVS) 1: 176 (c. 1785).
2) (tillf.) sakta bege sig av (åt ett håll), maka l. masa sig iväg. (Jag) stack .. af till ett fågelfjäll, Sværholtklubben .. och russlade sedan sydöfver. Molin FrÅdal 318 (1896).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) göra av (med ngt) på l. gm rummel l. festande o. d.; rumla, slösa. SKL (1850). Varvets timmermän och smeder / russla alla med sin lön. Smith Ving. 142 (1924). De behövde mer pengar att russla med. Vinterg. 1927, s. 63.
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. russla me’t, hålla sig uppe l. klara sig i ekonomiskt avseende. SKL (1850).

 

Spalt R 3104 band 23, 1960

Webbansvarig