| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUST rus4t, sbst.4, äv. (numera föga br.) ROST ros4t, sbst.8, n. (König Mec. 129 (1752) osv.), äv. r. l. m. (Ståhlsverd 28 (1755), Ikonen (1889)); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. = (Ståhlsverd 18 (1755) osv.) l. (ss. r. l. m. alltid) -er32 (Ståhlsverd 22 (1755) osv.).
1) (i fackspr.) rustbädd; särsk. (förr) om konstruktion av varandra korsande bjälkar l. plankor som vid grundläggning i lös jord anbringades horisontellt under grunden för att ett därpå uppfört byggnadsvärks tryck skulle fördelas över en större yta (förr äv. i uttr. liggande rust); förr äv. i uttr. stående rust, om underlag till grunden för byggnadsvärk, bestående av (varandra korsande bjälkar o. plankor vilande på) pålar som nedslagits mer l. mindre lodrätt i marken. König Mec. 129 (1752). Anser man sig ännu mera behöfva försäkra byggnaden emot sättning, så lägges ett Rust på pålhufvudena, men då måste pålarne vara så nedrammade att under hvarje kors i rustet kommer en Påle, hvilken deruti intappas. Stål Byggn. 1: 321 (1834). Det liggande rustet, hvilket bildar en fast sammanhängande betäckning, hvarigenom lasten jemnt fördelas på marken. Rothstein Byggn. 367 (1859). Bjelkar och plankor, som korsa hvarandra i två eller tre hvarf och kallas rust, samt när de hvila på pålar, pålrust eller stående rust. UB 1: 319 (1873). TeknOrdb. 1001 (1951). jfr BJÄLK-, PLANK-, PÅL-RUST.
2) mil. i vatten (gm belastning med stenar o. d.) nedsänkt ställning av timmer, använd till fäste o. underlag för påle o. d. Skall man använda rust, så bygger man dessa i land. Zethelius Fältarb. 15 (1892).
-BÄDD. bädd (se d. o. 5) av trävirke som utgör underlag för grunden till byggnad l. för brofäste l. vägbank o. d.; särsk. om bädd av rundvirke l. slanor l. ris o. d., använd för att på lös mark uppbära (o. jämnare fördela) trycket av en vägbank l. järnvägsbank; ngn gg äv. om bädd av jord l. sten under grunden till byggnad. UB 7: 507 (1875). (En stuga) låg på en rustbädd av jord och sten, varpå stenfoten sedan vilade. Suneson GGrund 89 (1926). Carlsson Oxnäset 201 (1947; vid vägbygge). —
-BÄDDAD, p. adj. [jfr -bädd] försedd med rustbädd; äv. i uttr. rustbäddad med ngt, försedd med rustbädd av ngt. Hela Gudhems mosse .. är rustbäddad (för ett järnvägsbygge) med timmer. SD(L) 1894, nr 199, s. 4. —
(2) -PALISSAD. (†) i vatten nedsänkt lutande palissad (se d. o. 1) fäst o. försträvad vid en ställning av timmer (som bragts att sjunka gm belastning med stenar o. d.). Zethelius Fältarb. 16 (1892). —
-PÅLE. [jfr t. rostpfahl] (numera bl. tillf.) om påle använd i rustbädd. Rothstein Byggn. 369 (1859). TeknOrdb. 1003 (1951). —
-VIRKE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3109). (numera bl. tillf.) virke till rustbädd; äv. övergående till en beteckning för själva rustbädden (jfr -värk 2). Dædalus 1952, s. 84 (1764). (Fr.) Échare, (sv.) Rustvirke under en bygnad. Holmberg 1: 777 (1795). En underbädd af helt eller klufvet rustvirke. Alm(Ld) 1801, s. 41. Rustvirket (under gamla operabyggnaden) .. hade blifvit förstördt af röta i de öfre och undre lagen. TT 1899, Byggn. s. 1. jfr (†): 24 stycken Rustvirke under maskineriet. Ambrosiani DokumPprsbr. 135 (i handl. fr. 1829). —
-VÄRK, sbst.1 (sbst.2 se rust- ssgr), n., förr äv. -VÄRKE, sbst.1 (sbst.2 se rust- ssgr). (-värk (-ve-) 1741—1921. -värke (-ve-) 1740—1833. -värket (-ve-), sg. best. 1659—1921) [jfr t. rostwerk (i bet. 2)]
1) (-värke) (†) virke till rustbädd; jfr -virke o. rustningsvärke. Sedan marken är afjemnad, utlägges en underbädd af helt eller klufvit rustverke på tvärstockar. LBÄ 36—38: 86 (1800).
2) (numera knappast br.) rustbädd. HSH 35: 363 (1659). (En byggmästare bör förstå) Huru ett liggande Rustvärcke sammanfogas och för skufning bevaras. Carlberg SthmArchitCont. E 3 b (1740). 2UB 9: 301 (1905). Cannelin (1921). jfr pål-rustvärke.
Spalt R 3107 band 23, 1960