| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUTTNA rut3na2, v. -ade; förr äv. RUTTNAS, v. dep. -ades. vbalsbst. RUTTNA l. RUTTNAD l. RUTTNAN (se RUTTNAD), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (numera bl. ss. senare ssgsled; ss. enkelt ord anträffat bl. hos Atterbom LÖ 2: 325 (1827, 1854)); förr äv. RÅNNA, v. -ade.
1) övergå till ruttet tillstånd, undergå förruttnelse, förstöras l. fördärvas av röta, bli rutten (se d. o. 1); i p. pf. äv. (i sht förr) i mer l. mindre klart adjektivisk anv.: rutten. Berchelt PestOrs. B 1 b (1589). Färskt köt kan intet blifwa behollit förvtan salt, at thet icke rutnar. Muræus Arndt 3: 108 (1648). Dödas rottnade Kroppar. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Omogen frucht ruttnar snart. Grubb 614 (1665). Ruttnande organiska ämnen. Bolin VFöda 104 (1933). För att hudarna icke skola ruttna under lagringstiden .. måste de ”konserveras”. Varulex. Beklädn. 325 (1945). — jfr FÖR-, HALV-, INNAN-RUTTNA samt MJUK-, O-RUTTNAD. — särsk.
a) motsv. RUTTEN 1 b, om träd(del), (föremål av) trä, halm, tågvirke o. d., i sht förr äv. (föremål av) tyg: angripas av röta, murkna, förmultna. (Klockaren, hans hustru o. kyrkvärdarna skola tillse) at .. (kyrkans) klädher icke möghlas, ruthna eller vthi wanrycht förfaras. Rudbeckius Kyrkiost. 43 (c. 1635). (I februari) är godt hugga Timber och annat Trää, ty thet rotnar intet. Bondepract. F 3 a (1662). Skogar, som ruttna på roten. QLm. 1: 40 (1833). Många skepp ruttnade i dockorna. Almqvist VärldH 6: 40 (1929). I ruttnande ekars skelett. Lindegren Vint. 46 (1954).
b) motsv. RUTTEN 1 c, om vätska (av annat slag än kroppsvätska i levande organism; jfr c γ): vara stadd i förruttnelse l. förskämning resp. bli skämd l. sur l. illaluktande därigm att däri befintliga partiklar ruttna; särsk. dels om vatten l. vattensamling, dels om urin. Spegel GW 101 (1685). (Gallan) Rutnar i lufften innom 3 dagar. Rosenstein Comp. 331 (1738). Vatnet .. rutnade, och började antaga en vämjaktig liklukt. Thunberg Resa 1: 109 (1788). Ruttnad människourin. Sahlin SkånFärg. 91 (1928).
c) (numera bl. tillf.) motsv. RUTTEN 1 d, om (del av) en levande varelses kropp l. om ämne l. vätska i en levande organism: angripas av röta, (för)skämmas, förstöras o. d.; särsk.
α) motsv. RUTTEN 1 d α, om ben; särsk. om tand: angripas av tandröta. Björkegren 351 (1784). ÖoL (1852).
β) motsv. RUTTEN 1 d β, om l. med tanke på en kropps köttiga delar l. vävnader o. d.; förr särsk. om sår l. böld o. d.: angripas av gangrän; bli varig, fyllas av var, vara(s) o. d. Mijn såår luchta och rotna. Psalt. 38: 6 (Bib. 1541). Bölden rutnade. Block Pest. 116 (1711). Utur .. (Herodes’) kropp växte matkar, så at han lika som rottnade lefvandes. Bælter JesuH 1: 198 (1755). Deras ögon skola ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun. Sak. 14: 12 (Bib. 1917).
γ) motsv. RUTTEN 1 d γ, om kroppsvätska hos levande varelse (t. ex. blod). (Pest) förorsakar sigh offta innan til aff onda Humores, vthaff rutin wäsko ock blod som in vthi lekamen förderffuas och rotnar. Lemnius Pest. 26 (1572; uppl. 1917). Hiärne Suurbr. 108 (1679; om blod).
d) (†) oeg., i p. pr., i uttr. ruttnande jäsning, förruttnelse; jfr RUTTEN 1 g. Wallerius ChemPhys. 1: 237 (1759). Heinrich (1828).
2) mer l. mindre bildl.
a) (mera tillf.) om person; mer l. mindre klart metonymiskt för: ligga begravd (ngnstädes). Jag .. kan så gerna ruttna i Småländsk jord som i Skånsk. Tegnér (1836) i 3SAH XLVII. 2: 94.
b) (vard.) betecknande att ngn stannar mycket länge l. till sin död l. sitter l. är ”begravd” på en plats l. försmäktar i ett fängelse o. d. Rutna i fängelse. Serenius (1734; under rot, v.). Här har ja inte tänkt te rottna, sad käringa, tryssad kull på körkägåln. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr a. Jag vill då inte ruttna i hednaland. Blomberg Bab. 84 (1928).
c) (vard.) betecknande att ngt (särsk. pänningmedel) får ligga orört mycket länge l. aldrig användes. Hellström Kusk. 138 (1910). Att aldrig låta slanten ligga och ruttna i fickan. Högberg Utböl. 2: 30 (1912).
d) (vard. o. i vitter stil) motsv. RUTTEN 3 c: vara stadd i utveckling mot ett tillstånd av moraliskt l. allmänt förfall l. moralisk l. allmän upplösning; fördärvas, förfalla; sönderfalla; bli rutten. En sjelfmördad samhällskropp, / Der med sitt hufvud hvarje ledamot / I ruttning jemnlik är. Atterbom LÖ 2: 353 (1827); jfr 1. Det ruttnande romarrikets undergång. Rydberg RomD 77 (1877). Ett sådant rötägg kunde få hela det ungdomliga material de hade under sitt tak att ruttna. Krusenstjerna Pahlen 2: 200 (1930). — särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: rutten (se d. o. 3 c). Salongens ruttnade, skandalösa lif. Wallin Bref 307 (1849).
e) (numera bl. tillf.) betecknande att ngt förstöres l. skämmes l. förintas l. försvinner l. dyl. Då rutnar lik som Pumpor / Hans Hopp. Lucidor (SVS) 110 (1669). Nöjet liksom ruttnar. Strindberg Drömsp. 238 (1902).
1) till 1: ruttna o. därigm upplösas l. sönderfalla l. förstöras l. förintas. G1R 12: 116 (1538). Knöppel SvRidd. 60 (1912). särsk. till 1 a, om träd(del), (föremål av) trä, halm, tågvirke o. d., i sht förr äv. (föremål av) tyg. RP 6: 96 (1636). Dina saker som linkläder hade alla rutna bort wore jag eij kommen ty de wore ganska wåta inlagda. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 81 (1693).
2) (vard. o. i vitter stil, mera tillf.) till 2.
c) = ruttna 2 e. All helsa och friskhet ruttnar bort ifrån dem. Thomander Pred. 2: 196 (1849). Fröding Eftersk. 2: 16 (1892, 1910). —
RUTTNA IFRÅN10 04. (tillf.) till 1 c β, om ngns kött: angripas av röta o. falla av l. lossna från (ngt). Lagerström Bunyan 3: 111 (1744). —
1) till 1: ruttna o. därigm upplösas l. totalt förstöras l. förintas, förstöras gm röta. På flera ställen fick säden ruttna ner. Wranér SkStug. 95 (1886). jfr: Lät hugnas, glädias sidst mjn Siäl uti djn Famn; / Synd, Jämmer, rutna ner mjn iorde-lösa hamn. Warnmark Sinnew. 40 (1687; oklart). särsk.
a) till 1 a, om träd(del), (föremål av) trä, halm, tågvirke o. d., i sht förr äv. (föremål av) tyg; äv. om byggnad l. (mer l. mindre oeg.) samhälle (i denna anv. i sht förr äv. närmande sig bet.: förfalla). RARP 3: 253 (1642). Du öde gård, du ruttnar ned, förfallen och förgäten. Gripenberg Aftn. 23 (1911). De små träkorsen ruttnade ner. AQuennerstedt i KKD 7: XXVII (1912).
b) (numera bl. tillf.) till 1 c. Han levde av något annat (än föda), medan kroppen ruttnade ner. Koch Arb. 166 (1912).
2) (vard. o. i vitter stil, mera tillf.) till 2 d o. e: förstöras, fördärvas, omintetgöras l. dyl.; äv. i uttr. ruttna ned till ngt, upplösas l. förstöras o. därigm förvandlas till ngt. Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 292. Fy, fy, så allt har ruttnat ned till smuts och stank! Heidenstam Dag. 198 (1905, 1909). Det var som om hela vår vänskap hotat att ruttna ner i en kall uppgivenhet. Siwertz Förtr. 79 (1945). —
RUTTNA SÖNDER10 40. till 1: ruttna o. därigm falla sönder l. upplösas l. förintas; särsk. till 1 a, om trävirke. Roos Helgsm. 1: 51 (1896). Koch Arb. 243 (1912; om lik). jfr sönderruttna. —
RUTTNA UPP10 4, äv. OPP4. (numera bl. tillf.) till 1: ruttna ned; särsk. till 1 a, om träd(del), (föremål av) trä, halm, tågvirke o. d., i sht förr äv. (föremål av) tyg. En Bökestubbe rutnar upp uti jorden på Femb eller Sex Åhr. Rosensten Skog. 8 (1737). Nordforss (1805; om linne). Palmblad Norige 120 (1846). jfr uppruttna.
b) till 1 c: förhållandet att (en del av) en levande varelses kropp angripes l. är angripen av röta l. gangrän l. blir l. är varig o. d.; äv. konkret(are), om varbildning l. parti som är angripet av röta. Honung .. bewarar Magan, Leffren och alla Lemmar för Ruttnelse. IErici Colerus 2: 117 (c. 1645). Somliga tiggarenas fötter voro garnerade med sår, bölder ock rutnelser. DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 362. Ekblad 304 (1764). särsk. till 1 c γ: förskämning (av blod l. annan kroppsvätska). Hettan utvidgar och pöser människans blod och vätskor, gör dem til ruttnelse benägna. Bäck PVetA 1764, s. 24.
Ssg (till ruttnelse b): ruttnelse-feber. (†) rötfeber, septikemi. VetAH 1746, s. 184. SvMerc. 2: 295 (1756).
Spalt R 3180 band 23, 1960