Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÅT rå4t, äv. RÅTT, sbst.1 (numera bl. ngn gg i bet. 2, ss. förled i ssgr rot3~), l. ROTT, sbst.3 (numera bl. ngn gg i bet. 2, ss. förled i ssgr rot3~), n. (PPGothus osv.) ((†) r. l. m. HdlCollMed. 20/12 1745); best. -et.
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ngt ruttet l. ruttnande; var l. liknande utsöndringar i infekterade sår l. bölder o. d. Råttet aff Böldarna. PPGothus Und. Ee 3 b (1590). Vthkramma, eller tryckia råtet vthur såret. Linc. Ff 5 a (1640). Mycken Råt i ögne-nästen. HdlCollMed. 20/12 1745. Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
2) allmännare, om bärg(art) l. smälta (av järn o. slagg) o. d. som befinner sig i ett löst l. smuligt l. sönderfallande tillstånd; ss. förled i ssgr.
(2) -HUGGARE. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) metall. arbetare i välljärnsvärk med uppgift att vid smältornas hopslagning hugga bort otillräckligt färskade, slaggbemängda partier av smältorna. JernkA 1883, s. 371. —
(2) -KLYFT. (†) mindre spricka l. rämna i ett bärg, innehållande endast lös(a) bärgart(er); jfr klyfta, sbst.1 3 b. Rinman 1: 989 (1788). —
(1) -KOJA, r. l. f. (†) eländig l. fallfärdig koja; jfr röt-koja. Unge Dal. 25 (1831). Denna ”råtkojan” (är) snart så pass, att hon ramlar ner, och då sitta vi på bara marken. Wetterbergh Penning. 420 (1847). —
(2) -MALM. (numera knappast br.) bärgv. om lös o. lätt sönderfallande alunskiffer av låg kvalitet. TT 1899, K. s. 59. —
(2) -SKÖL. (numera föga br.) bärgv. bred, lös sköl l. släppa innehållande ”råtbärg”; jfr röt-sköl. Rinman (1789). jfr Holmkvist BergslGruvspr. (1941). —
(2) -VACKA, r. l. f. (numera knappast br.) bärgv. råvacka; jfr rök-vacka. SvUppslB 23: 784 (1935). 2SvUppslB (1952). —
Spalt R 3652 band 23, 1961