| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
1) (numera föga br.) om mansperson som man vill beteckna ss. osympatisk l. opålitlig l. ohyfsad l. oduglig o. d.: tölp, drummel, kanalje, skurk; jfr BÄNGEL 2. Beijer Vitt. 377 (c. 1690). Jag kan eij beskrifwa hwadh dessa äro före räklar. MStenbock (1703) i KKD 12: 203. Topelius Fält. 3: 183 (1858). Dalin Synon. 170 (1925).
2) om lång (o. smal l. mager) mansperson; särsk., o. numera vanl., om lång o. skranglig l. förvuxen yngling, stundom med inbegrepp av hållningslöshet l. tafatthet l. oföretagsamhet o. d.; stundom: jätte, bjässe; i sht i uttr. en lång räkel; äv. bildl. (Man ser i London) många unga, starka och styfva långgänglade Räklar, sittia uti ett litet öfvertäckt hus och låta af tvenne Karlar bära sig. Kling Spect. R 3 b (1735). Den stora räkelen. Björner An 5 (1737). Goliather och Simsoner blott / Det (dvs. England) sänder nu till strid. En mot tio! / Skinntorra räklar! Hvilken skulle tro / Att sådant mod och dristighet de hade? Hagberg Shaksp. 4: 147 (1848). Högfärdigast är Hälsingland med 15,6 % räklar. UpplFmT 41: 70 (1927). Martinson Kap 150 (1933; bildl.). Han .. ser ut som en dum skolpojke — någon lång tafatt räkel som fått gräl och ovett under lektionen. Krusenstjerna Pahlen 6: 145 (1935).
Spalt R 3786 band 23, 1961